"Onsdagmorgonen den 11 juni klockan 03.30 började jag att få värkar. De kom tätt och var långa. Jag var vaken när Martin gick upp för att åka till jobbet. Han frågade om han skulle stanna hemma, men jag sa "åk du och jobba, jag ringer om det händer något".

Värkarna gjorde ont, men jag brydde mig inte så mycket utan var hemma hos mamma och pratade och sen gick jag hem och gjorde muffins och lite andra syslsor för att försöka få igång det hela. Senare på kvällen, vid åttatiden, åkte vi in till förlossningen för jag hade så himmla ont, men jag var bara öppen en centimeter så vi fick åka hem igen.

Klockan halv tre på torsdagsmorgonen den 12 juni ringde jag förlossningen igen och eftersom jag hade haft värkar i ett dygn och var allmänt slut. Hade inga pauser mellan värkarna.

Åkte in fick ta prover. Var bara öppen två centimeter, men fosterljuden gick ner så vi fick stanna och blev visade till ett rum.

När vi kom in till rummet duschade jag flera gånger och gick ett varv i korridoren. Sen satt jag i en fotölj, men när värkarna kom fick panik. Jag ville bara stå, men det blev också jobbigt eftersom det tryckte på neråt.

När de tog CTG på mig tyckte de inte att de fick tillräkligt bra svar på fosterljuden så de satte en skalpelektråd. Tre gånger fick de sätta innan den fastnade.
Tog även ett varmt bälte, men tyckte inte att det hjälpte alls.

Runt 11-tiden fick jag börja andas lustgas (den blev min bäste vän). Då känndes de lite bättre. Jag blev groggy och kände inte av smärtan på samma sätt.

Eftersom jag inte haft någon vattenavgång så tog de håll på hinnan vid halv ett och då blev det jobbigare med värkarna. Jag kunde inte röra mig för det kom fostervatten vid varje liten rörelse.

Jag testade olika ställningar. Först satt jag på en sån där förlossningspall, men fick lägga mig i sängen igen eftersom fosterljuden gick ner. Sedan låg jag mot en sån där sackosäck, men det blev också jobbigt tillslut.

Martin var jättehjälpsam under hela förlossningen, men jag minns inte så mycket. Jag skrek att jag kommer att dö, men han sa att "det kommer du inte alls att göra". Jag är väldigt glad att han var med mig. Han hjälpte till så mycket han kunde, gav mig dricka så jag skulle orka.

Under den här tiden hade jag även svårt att kissa, kände liksom att jag var kissnödig, men kunnde inte kissa, så de fick tappa mig två gånger tror jag, för blåsan var full.

Då började jag få mer ont och ville ha epidural, fast jag  tidigare sagt att jag inte velat ha den. Men den hjälpte inte alls på mig. Jag fick två doser, men det dröjde inte länge förrän smärtan var lika hemsk igen.

Sedan ville barnmorskan att jag skulle sitta på en sån där medicinboll och luta mig över sängen för att kunna gunga ner barnet, men jag orkade bara sitta på den i några minuter. Stod istället med gåbordet och andades lustgas.

Under kvällen började jag få krystvärkar, men jag var bara öppen fyra centimeter. Det hela var väldigt jobbigt i och med att jag haft tuffa värkar innan. Jag låg på britsen och andades lustgas.

Eftersom krystvärkarna var jobbiga för mig och jag var öppen helt, men huvudet kom knappt någon vart så då valde de att använda sugklocka. Det var skitjobbigt, men barnmorskan kom ingen vart. Samtidigt gick fosterljuden ner. Personalen valde då att göra då valde de att göra ett akut kejsarsnitt

Jag minns att jag fick en mask över ansiktet och sedan gick allt jättefort. Jag minns att någon säger att man ska sätta på mig en blodtrycksmanschett och att jag skulle dricka något. Sedan minns jag inget mer.

Detta var verkligen min värsta mardröm, något som inte skulle få hända, men som gjorde det. Minns när jag gick på vattengympan och läraren nämnde akut snitt och hoppades att ingen av oss skulle behöva gå igenom det. Jag minns att jag var livrädd redan där.

När jag vaknade på uppvaket berättade en läkare att jag förlorat två liter blod och att anledningen till att det blev så akut var att fosterljuden gått ner och att barnets huvud hade legat snett. Läkaren berättade också att allt var bra med vårt barn. Men när jag frågade läkaren om jag fått en pojke eller flicka ville han inte svara på det, vilket gjorde mig jättebesviken.

Svaret fick jag sedan av en undersköterska som gav mig morfin. När hon tryckte på magen för att få ut blod skrek jag för det gjorde så himla ont.

Jag bad att få ringa min mamma där på uppvaket. Det var henne jag skrek efter på förlossningen och henne som jag ville ha hos mig på uppvaket, men hon fick inte komma dit. Då bad jag dem att min sambo skulle få komma dit. Han kom ner efter ett tag och var kvar hos mig tills jag fick komma upp på avdelningen. Då höll min mamma våran Cornelia.

Att få göra ett akut snitt och bli sövd var det jobbigaste och läskigaste jag varit med om. Jag fick inte vår dotter till mitt bröst, så det känns som en pusselbit som saknas. Jag känner mig tom, men jag hoppas att min nästa förlossning kommer att bli mycket bättre.

Vår lilla tös kom till jorden den 12 juni klockan 21.59, vägde 3.530 gram och var 51 centimeter lång."

Martina

Vill du berätta om din förlossning? Mejla din historia till redaktionen@alltombarn.se. Skicka gärna med en bild på ditt nyfödda barn, helst en bild där du själv också är med.