Onsdagmorgonen den 11 juni klockan 03.30 började jag att få värkar, de kom tätt och var långa!

Jag var vaken när Martin gick upp för att åka till jobbet, han frågade om han skulle stanna hemma men jag sa åk du och jobba jag ringer om det händer något. Så han åkte iväg och jobbade.

Värkarna gjorde ont, men jag brydde mig inte så mycket utan var hemma hos mamma och pratade och sen gick jag hem och gjorde muffins och lite andra sysslor för att försöka få igång det hela. Senare på kvällen vid 20.00 så åkte vi in till förlossningen för jag hade så himla ont, men var bara öppen en centimeter och vi fick åka hem.

Klockan 02.30 på torsdagsmorgonen den 12 juni ringde jag förlossningen igen och då hade jag haft värkar i ett dygn och var allmänt slut. Hade inga pauser mellan värkarna.

Åkte in fick ta prover och lite var bara öppen två centimeter, men fosterljuden gick ner så vi fick stanna och vart visade till ett rum.

När vi kom in till rummet duchade jag ett fler tal gånger, gick ett varv i korridoren. Sen satte jag i en fotölj, men när värkarna kom fick panik, jag ville bara stå, men även de blev jobbigt eftersom de tryckte på neråt. När de tog CTG på mig tyckte de inte att de fick tillräckligt bra svar på fosterljuden så de satte en skalpelektråd, den fick de sätta tre gånger till på huvudet för den lossnade.
Tog även ett varmt bälte men tyckte inte de hjälpte alls.

Runt elvatiden fick jag börja andas lustgas - den blev min bäste vän. Då kändes det lite bättre, man vart ju groggy - kände inte av smärtan på samma sätt.

Eftersom jag inte haft någon vattenavgång så tog de håll på hinnan vid halv ett och då blev det jobbigare med värkarna, och jag kunde inte röra mig för de kom fostervatten vid varje liten rörelse.

Jag fick testa olika ställningar, testade först att sitta på en sån där förlossningspall, men fick lägga mig i sängen igen då fosterljuden gick ner på lillan och ligga mot en sån där sackosäck fick jag också göra, men de blev också jobbigt tillslut.

Martin var jättehjälpsam under hela förlossningen, men jag minns inte så mycket. Minns att jag skrek att jag kommer att dö, men han sa att de kommer du inte alls att göra! Jag är väldigt glad att han var med mig, han hjälpte till så mycket som han kunde, gav mig dricka och allt så jag skulle orka.

Under den här tiden så hade jag även svårt att kissa, kände liksom att jag var kissnödig men kunnde inte kissa, så de fick tappa mig två gånger tror jag, för blåsan var full.

Då började jag även få mer ont och ville då ha epiduralen, fast jag sagt att jag aldrig velat ha den, men när värkar och allt var igång brydde jag mig inte för de gjorde ondare än epiduralen. Men den hjälpte inte alls på mig, de satte två doser till på mig. De hjälpte en stund, men sen var det samma smärta igen.

Sen ville barnmorskan att jag skulle sitta på en sån där medicinboll och luta mig över sängen för att kunna gunga ner barnet. Men jag satt på den cirka tre minuter, sen fick jag panik under värkarna ville bara upp och stå. Stod med gåbordet och andades lustgas.

Under kvällen började jag få krystvärkar, men jag var bara öppen fyra centimeter. Det hela var väldigt jobbigt i och med att jag haft jobbiga värkar innan och nu blev de värre.

Eftersom krystvärkarna var jobbiga för mig och jag var öppen helt, men huvudet kom knappt någon vart, så då valde de att ta sugklockan. Det var skitjobbigt. Hon kom ingen vart och fosterljuden gick ner och då valde de att göra ett urakut kejsarsnitt.

Jag minns att jag fick en mask över mig sen gick allt jättefort. På operation minns jag en som sa "jag sätter på dig blodtrycksmancheten, drick de här" och en massa annat, sen har jag inget minne mer.

Detta var verkligen min värsta mardröm, något som inte skulle få hända mig, men som ändå hände. Minns att när jag gick på vattengympan så nämnde läraren urakut snit och hoppades att ingen av oss skulle behöva gå igenom det. Jag minns att jag blev livrädd redan där.

Sen vaknade jag upp på uppvaket. En läkare sa att jag förlorat två liter blod. Han förklarade att anledningen till att det blev så akut var att fosterljuden gått ner på bebisen och att huvudet hade legat snett. Men han sa också att allt var bra med barnet.

Jag frågade läkaren om jag fått en pojke eller flicka, men de ville han inte svara på. Det gjorde mig jättebesviken - när man hade varit med om något så drastiskt. Men sen fick jag veta könet av en undersköterska sen som gav mig morfin. De tryckte på magen för att få ut blod, jag skrek, det gjorde så himla ont.

Jag bad att få ringa mamma där på uppvaket, det var henne jag skrek efter på förlossningen och jag ville ha henne till uppvaket, men hon fick inte komma dit. Så jag bad dem att min sambo skulle få komma dit. Så han kom ner efter ett tag och var kvar med mig tills jag fick komma upp på avdelningen och då höll min mamma våran Cornelia.

Det var det jobbigaste och läskigaste jag varit med om, att få göra ett akut snitt och att bli sövd. Det sitter inne i min själ för gott.

Jag fick inget första kort på min dotter, så det är som en pusselbit som fattas och jag fick henne inte till mitt bröst. Jag känner mig tom, men jag hoppas att min andra förlossning kommer att bli mycket bättre än denna.

Vår lilla tös kom till jorden den 12 juni klockan 21.59, vägde 3530 och var 51 cm.

/Martina

Vill du berätta om din förlossning? Mejla till redaktionen@alltombarn.se!