Kvällen den 8 oktober spenderades hos våra vänner Hans och Elin som även de väntade barn i princip samtidigt som oss. Vi åt pizza och sjöng Sing Star. Vi kom hem vid 11 tiden och la oss på en gång.

Vi 01-tiden vaknade jag och kände mig lite ”nödig”. Jag gick på toaletten men det kom liksom inte ut något. Jag återvände till sängen där Björn sov så gott, lyckligt ovetandes om vad som komma skall. Min nödighet gick dock inte över och vid 3-tiden stod jag i duschen och bankade i väggen, då hade det börjat göra ont. Mellan värkarna hann jag dock raka mina ben…

Björn låg fortfarande i sängen och försökte hålla koll på tiden mellan värkarna vilket gick så där må jag säga. Strax innan 5 for slemproppen och jag ringde förlossningen och vi åkte upp. Dock stannade vi till vid Björns jobb för lite parkeringspengar samt för att köpa lite choklad. Jag hade inte packat någon väska eftersom vi var beräknade till den 14 oktober så det var ju gott om tid tyckte jag.

När vi kom upp var jag 5 cm öppen och enligt barnmorskorna skulle detta gå fort. Det tyckte Björn lät bra eftersom han hade endurotävling vid 10 tiden…

Jag fick en fin tröja och ett rum. Lustgasen blev min bästa vän och den var aldrig långt ifrån min mun, blev som många andra lite yr och sa vid ett tillfälle: Det känns som jag är på Rex… (Rex är ett uteställe i Umeå). Barnmorskan skrattade och Björn skämdes.

Tiden gick och vi hade det rätt bra där vi låg. Jag snäste endast en gång till Björn, det var när han missade att säga till när värken var på väg: Du har en uppgift här! Björn fick då en vänlig klapp på axeln av en sköterska.

Vid 13-tiden var värkarna starka och jag var fullt öppen men inget mer hände. Om det berodde på epiduralbedövningen eller inte låter vi vara osagt, den som för övrigt tog 3 försök innan den satt. Den togs sedan bort eftersom mina krystvärkar aldrig kom utan jag fick order om att ställa mig på knä och sedan krysta när värken var på topp. För er som inte har prövat det kan jag säga att det känns som att skita ut en basketboll, det går helt enkelt inte.

KL 16.04 kom läkaren in och tyckte att vi skulle hjälpa bebisen ut eftersom jag var helt slut. Sugklocka var alternativet vilket jag först ratade då jag har hört hemska historier om snippor som spricker till höger och vänster. Det kändes även som ett litet misslyckande att inte trycka ut ungen efter alla månader men min underbara barnmorska spände sina bruna ögon i mig och sa att så skulle jag inte tänka.

Persiennerna drogs för, läkaren tog på sig någon typ av regnrock och rullade in en slags maskin som jag än idag inte vet hur den riktigt ser ut eller fungerar då jag blundade och vägrade öppna ögonen. Efter ett litet klipp med saxen för att få in själva sugklockan började cirkusen.

Sugklockan satt på plats och de började dra samtidigt som någon låg på min mage och tryckte, jag skrek och sugklockan lossnade då Moa hade väldigt mycket hår… En sjuksköterska snubblade över slangen till mitt dropp så min hand slet iväg mitt i allt. Hur som helst så satt Moas huvud fast mitt i min snippa och nu tog man i med handkraft och slet och drog och bände och vred.

Lyckligtvis så blundande jag och Björn har berättat i efterhand att han trodde att hela jag skulle gå sönder vilket jag inte gjorde. 4 stygn sedan var min snippa hel igen. Ut kom till slut en liten bebis, då jag fortfarande blundade frågade jag vilken sort det blev och svaret jag fick var: Öppna ögonen!

Jag öppnade mitt högra öga och såg en liten tjej med mycket hår. Min älskade Moa!

När det vänstra ögat öppnades såg jag blodet på lampan ovanför mig…

Pernilla Rutqvist