Det gick undan när Lia ville ut. Lyckligtvis förstod vi att det skulle gå fort och hann in till sjukhuset med en dryg halvtimmes marginal.

Lia är mitt tredje barn. När hennes storasyster Vilma föddes för åtta år sedan startade förlossningen redan i vecka 28 och efter en dramatisk helikopterfärd till Umeå i 35-gradig kyla kom ett litet pyre på 1.029 gram till världen.

Det blev en jobbig tid innan vi skrevs ut från sjukhuset och kunde konstatera att Vilma klarat sig utan men. Vi tvekade länge innan vi vågade bli gravida igen, men så när Vilma var sex år gammal var vi redo.

Det blev en ångestfylld graviditet, vi visste inte varför Vilma kommit ut för tidigt och jag var givetvis extremt orolig att det skulle bli ännu tidigare denna gång. Men nu dröjde det till vecka 34 innan Thea anlände och vi trodde att allt var lugnt. Det var det inte. Thea led av en ovanlig och svår ärftlig sjukdom och efter en vecka med oss somnade hon in för alltid den 10 oktober 2005.

Oddsen var inte på vår sida för en ny graviditet, jag var nu 37 år gammal och risken för att ett gemensamt barn till mig och min man skulle ha samma sjukdom var en på fyra. Men längtan var för stor och i september 2006 var jag åter gravid.

Den 29 november 2006 fick vi beskedet vi längtat efter, vi väntade en fullt frisk liten flicka! Men oron lämnade oss ändå inte i första taget eftersom moderkaksprovet i sig ökar risken för missfall.

Klockan två på natten till den 4 maj 2007 vaknade jag av ett "poff" och tänkte att "nu gick fosterhinnorna". När jag reste mig upp gick vattnet och jag väckte Magnus som genast svävade en halvmeter ovanför sängen!

Eftersom Theas förlossning gick på mindre än en timme så inleddes nu värsta brandkårsutryckningen. Magnus tog sig inte tid att knyta upp knutarna på skorna, utan hämtade en kökskniv och skar av dem. Jag ringde förlossningen och sa att "vattnet har gått, vi vill komma in NU". Jag vågade inte säga att jag ännu inte fått några värkar. Barnmorskan protesterade inte och tjugo minuter efter att vattnet gått var vi framme på förlossningen. Lyckligtvis ligger sjukhuset bara ett par km bort.

Vid det laget hade jag värkar med två till tre minuters mellanrum och var öppen sju centimeter. Efter bara en liten stund förändrades värkarna till krystvärkar och Lia kom ut, 2.965 gram tung och en "bjässe" i mina ögon.

Äntligen fick vi vara med om en normal förlossning. Ingen transportkuvös, inget väntande läkarteam, utan bara lugn och stilla frid.

Eftersom Lia trots allt var några veckor tidig så fick hon åka iväg en sväng för att bli undersökt av en barnläkare, men Magnus fick själv bära henne dit och tillbaka.

Allt var så normalt. Äntligen fick vi njuta av det berömda förlossningsfikat, tillsammans - och tillsammans med vårt nyfödda barn.

Helena Blom