Elin fick alltså sin första värk vid sjutiden lördag kväll. Dessa kändes som de gamla vanliga, bara att de nu gjorde lite lite ont. Som en lätt mensvärk ungefär. Värkarna tuffade på under melodifestivalen och när hon pratade med Emma Bates på telefon (utan att säga nåt). Allt kändes spännande och lite farligt. Kunde detta vara sant eller skulle värkarna försvinna lika snabbt som de hade dykt upp? Vid midnatt hade de ökat i styrka och kändes enligt Elin som när man slår tån i en tröskel, fast i magen då. Lät ju inte så nice. De kom med ungefär tio minuters mellanrum, vilket förstås gjorde alla tankar på sömn omöjliga.

Vi steg upp igen. Började inse att detta var på riktigt, att vi kanske skulle ha ett barn inom ett dygn eller två. Barnet var egentligen inte så mycket i fokus just då. Vi var mest oroliga för värkarna, som bara tilltog och tilltog. Elin suckade och jämrade sig varje gång magen knöt ihop sig, vilket nu skedde var femte minut. Klockan var tre på natten. Jag ringde till Förlossningen och de sa att hon nog kunde vara hemma i ett par timmar till. När intervallerna hade krupit ner till tre minuter skulle vi åka in, sa barnmorskan.

Så vi väntade och väntade hemma i tv-soffan. Varje gång Elin fick en värk så var hon tvungen att hoppa upp och dansa lite i rummet och stöna ajajaj AAAAj, för smärtan fick liksom kroppen att vrida sig åt alla möjliga håll. En värk håller dessutom på mellan 1 och 3 minuter, vilken kan ge er en hyfsad bild av hur oskönt det är. Jag duschade av henne i badkaret, men det hjälpte inte något vidare. Klockan sex på söndag morgon så fick vi nog och tog en taxi upp till UMAS. Då kom värkarna fortfarande med fem minuters mellanrum, men de hade blivit mycket kraftigare.

Inne på Förlossningen kopplade dom upp Elin på en liten apparat som mätte bebisens puls och styrkan i Elins värkar. Njaeee sa barnmorskan. Hon ville allt ha lite mer riv i värkarna innan det blev tal om nån smärtlindring. Elin hade dock öppnat sig 3 cm, vilket gjorde att vi i alla fall inte behövde åka hem igen. Det kändes bra, lite som att vi blev antagna till en classy högskola (men ändå inte). Det där med att "öppna sig" handlar alltså om att livmoderhalsen sakta mjukas upp och blir större så att en bebis till sist ska kunna ta sig igenom. För varje värk öppnar den sig liiitegrann, ca 1 cm i timmen om det är ett bra värkarbete. När livmoderhalsen är 10 cm öppen är det fritt fram.

Men dit hade vi långt kvar. 10 - 3 = 7. Alltså minst sju timmar innan vi ens kunde börja tänka på att bebisen eventuellt skulle börja röra sig nedåt. Buhu. Modfällda satt vi i vårt förlossningsrum och såg klockan ticka framåt. Jag tittade på britsen som Elin låg på och försökte föreställa mig en förlossning, folk som ropade krysta, blod, sköterskor, och till sist ett litet bebisskrik. Skulle det bli så? Det kändes oerhört långt borta.

Morgonen grydde och värkarna blev värre och värre. Vid ett tillfälle vek sig Elin dubbel och kaskadspydde ner en dörr, två golv samt sig själv (spyan studsade tillbaka av egen kraft). Men ändå var detta bara början. När klockan slog nio så kom till sist rivet som barnmorskan hade efterlyst. Nu kom smärtorna hela tiden, gång på gång på gång, knappt utan någon paus. Och de ökade till rent helvetiska nivåer. Elin fick lustgas som gjorde henne yr och bortdomnad. Hon skrek i masken varje gång hennes livmoder slog knut på sig själv. Jag satt på en stol brevid och grät för det var så hemskt att se den man älskar plågas så oerhört.

Vår barnmorska kom in i rummet och sa att nu var det läge för en ryggbedövning om Elin önskade. De där ryggbedövningarna är lite luriga eftersom de kan stanna av värkarbetet om man får dom för tidigt. Ofta så förlänger de också förlossningen något. Fördelen är att de helt tar bort smärtan, fram till man ska krysta ut ungen i alla fall. Elin hade nu öppnat sig 7-8 centimeter så barnmorskan gav tummen upp och så fick min drogade plågade tjej en fläskig spruta rakt in i ryggraden. Tjoff! En sköterska gav mig ett glas saft och sa att jag borde ta en liten promenad ute i korridoren till jag fick tillbaka färgen i ansiktet. Jag följde hennes råd.

Väl tillbaka så hade saker och ting ändrats till det bättre. Värkarna rev och slet fortfarande i Elins inre, men hon kände inte längre något av dom. Vi bara såg på en monitor när värdet sköt i höjden att "oj nu har du visst en värk". Fantastiskt! Klockan hade blivit elva och Elin kunde till och med äta en liten smörgås. Nu skulle vi bara vänta till vi hade uppnåt 10 cm, sen skulle krystvärkarna komma. Och DOM, sa barnmorskan, är inte att leka med. Härliga nyheter!

Det gick någon timme och en timme till. Elin kände lite svaga krystvärkar, men inget direkt himlastormande. Segt. Vi gick några varv inne på sjukhuset för att peppa igång maskineriet, men det var trögstartat. Barnmorskan hade dock ett ess i rockärmen - hon tog fram en nål och stack hål på fosterhinnan. Poff, så rann det plötligt ut massa vatten mellan Elins ben. Sen dröjde det tio minuter innan det började hända, det där som jag bara hade fantiserat om tidigare och man sett på film tusen gånger och skrattat åt för så går det ju inte till.

Men vet ni, så går det visst till. Precis så, fast tusen gånger häftigare. Krysta Elin! säger barnmorskan och Elin hon krystade. Hon krystade och hon skrek. "Minsann, det verkar som om bebisen har sin pappas hårfärg" sa barnmorskan och då började tårarna trilla igen. Nu skulle jag snart få se mitt barn som jag hade väntat på i nio långa månader, ändå sen den där dagen i maj när Indiana Jones and the Kingodom of the crystal skull hade premiär. Nu skulle hon komma ut till sist.

Och klockan 14.04 kom hon ut, blå och blank, femtio centimeter lång, 3890 gram tung och med sin pappas hårfärg, ja sin pappas hela frisyr till och med. Hon skrek sitt lilla bebisskrik och jag grät förstås igen. Jag grät när jag såg mitt kära barn för jag hade väl aldrig trott att en människa kunde vara så liten.

Med ens blev världen tyst och varm och allt kändes bra, fint och overkligt på samma gång. Jag klippte navelsträngen, som var seg som en tjock geleråtta. Barnmorskan sa att det är sådana här föräldrar som gör att man älskar sitt jobb och vi tackade henne tusen gånger, även om hon kanske säger så till alla sina patienter. Fast det tror jag inte.

Sen satt jag med min dotter i knät och hon var med ens klarvaken, tittades rakt på mig med sina vackra blå ögon. Hon hade de minsta naglar och de mjukaste kinder jag någonsin sett och jag älskade henne förstås från den stunden och alltid framöver.

SLUT

PS. Elin är bäst. DS.

/Emil Broling

Gillade du Emils berättelse? HÄR hittar du hans blogg!