När Nathalie Parker blev gravid, nyss fyllda 18 år, hade hon och den fyra år äldre pojkvännen Sebastian nyligen träffats. De hade snabbt fallit för varandra och blivit sambos.
– Så när vi en månad in i graviditeten fick gravidbeskedet så bestämde vi oss för att behålla barnet. Vi hade ju redan valt att leva tillsammans.

Nathalie gick över tiden och när ett tillväxtultraljud gjordes visade det sig att bebisen var stor, han skulle väga ungefär 5 kilo. Hon kunde välja att göra kejsarsnitt eller att föda fram den stora bebisen, med risk för komplikationer. Så med förskräckelse insåg hon att det skulle bli det hon mest av allt befarat, ett kejsarsnitt.
– Visst kan man vara rädd för att föda och så, men ett kejsarsnitt var för mig det värsta tänkbara. Det var min största mardröm.

Snittet som gjordes dagen efter gick bra, Vincent föddes den 22 mars 2007 och vägde 5.090 kilo. Nathalie minns när hon fick hålla i bebisen för första gången efter operationen.
– Det är en sådan där grej som jag tittar tillbaka på och börja gråta, alla känslor som kom samtidigt. Det var helt fantastiskt.

Nathalie hade aldrig svårt att knyta an till barnet. Men ganska snart kände hon att hon inte mådde bra.
– Jag trodde först att det berodde på operationen. Det kändes liksom inte som att livet var en dans på rosor.

Det blev allt jobbigare. Vissa dagar orkade hon inte ens gå upp ur sängen. Och hon blev rädd att pojkvännen skulle tycka illa om henne om hon berättade hur hon kände.
– Jag vågade inte riktigt säga att ”när jag tittar på vårt barn så känner jag mig inte lycklig”.
– Men han tog det så bra. Han sa bara att du mår som du mår och nu gör vi såhär, som att det var självklart för honom.

Sebastian och Nathalie delade ungefär lika på ansvaret, men när Vincent vaknade på nätterna var det oftast Sebastian som gick upp - även fast han arbetade på dagarna.

En dag fick hon frågan av BVC-sköterskan hur det kändes med livet som nybliven mamma. Då bröt hon ihop. Hon fick svara på ett antal frågor i ett formulär, som enligt sköterskan visade att hon led av en förlossningsdepression.
– Jag visste inte vad det innebar och jag kände mig misslyckad, som att jag var den enda i världen som kände såhär.

– Men rätt snabbt fick jag inse att de inte är så ovanligt med förlossningsdepression. Det är bara inget det pratas så mycket om. Jag fick ta till mig att jag inte är en sämre mamma på grund av hur jag mår. För mig var den insikten jätteviktig.

Sedan tidigare hade hon en samtalskontakt på mottagningen för unga vuxna, som hon nu fortsatte att träffa. Men det skulle dröja ett år efter Vincents födsel innan hon kom ur depressionen.
– Jag fick mycket stöd från BVC under den här tiden, berättar hon.

– Jag hade dåligt samvete över att jag inte orkade ta den där entimmespromenaden varje dag som alla bebisar ska ha - och det dåliga samvetet gjorde att jag fick ännu mindre lust att göra något. Så jag pratade med min sköterska i telefon varje dag.

– Samtalen kunde handla om vad som helst, kanske bara om att det var fint väder, men det var jätteviktigt för mig. Hon påminde mig om att jag inte är en sämre mamma och om att barnet inte dör för att den inte får en timma frisk luft per dag, att den klarar av att ha tråkigt. Jag kände att det var okej att bara göra det jag orkade.

Varför depressionen klingade av vet hon inte. Men när Vincent var ett år var den borta. Och ett halvår senare, när han började på dagis kunde Nathalie, som då var 20, gå tillbaka till studierna igen. Men nu blev det komvux.
– Jag gick en undersköterskeutbildning och när jag var klar med den, i juni 2009, började jag läsa upp mina gymnasieämnen, vilket jag fortfarande gör. Jag är nog klar om ett år.

Om Nathalie skulle ge ett råd till kvinnor som befinner sig i samma situation som hon själv gjorde, när bebislyckan inte riktigt infinner sig, skulle hon säga såhär:
– Du är inte ensam. Och det är inte farligt. Att ha en förlossningsdepression gör dig inte till en dålig förälder. Men våga be om hjälp, ta hellre tag i problemet tidigt än att det blir värre. Prata med din BVC-sköterska.

Och det är helt okej att ha svackor ibland, menar Nathalie.
– Att få barn är ju en stor grej. Vissa dagar tänker jag ”men herregud, att jag har barn”, ”jag är inte ens 22 år och har en 3-åring, hur ska det här gå?”. Och det måste man få tänka ibland. För de flesta dagar funderar jag inte över det. Det är ju precis som med ett förhållande – det kan man ju tvivla på ibland. Det är inte fel.

Fotnot: Idag är inte Nathalie och Sebastian tillsammans längre.

Här hittar du Nathalies blogg: Truly-nathalie.blogspot.com