Skicka
Skriv ut
”Vuxna agerar som om barnen vore föremål”
I en debattartikel i Göteborgs-Posten skriver Inger Ashing och Cecilia Modig från Rädda Barnen att ett auktoritärt och odemokratiskt synsätt på barn har fått fäste i den svenska politiken och journalistiken. Och de rasar mot ”nanny-programmen”.
Nästa år är det 20 år sedan FN antog en särskild konvention om barnets rättigheter och det är 30 år sedan barnaga förbjöds i Sverige. Men fortfarande blir barn misshandlade i Sverige. Nu reagerar två företrädare för Rädda Barnen mot deras bild av att ett auktoritärt och odemokratiskt synsätt på barn har fått fäste i den svenska politiken och journalistiken.
Inger Ashing, orförande på Rädda Barnen, och Cecilia Modig, handläggare på Rädda Barnen, upprörs av dagens dokumentärprogram där ”nannys” skickas ut för att hjälpa familjen tillrätta med deras uppfostringsproblem.
Såhär skriver de i en debattartikel i Göteborgs-Posten:
”I en uppsjö av uppfostringsprogram filmas barn förnedrade och skrämda av vuxna som talar med varandra över huvudet på dem, kommenterar och agerar som vore barnen föremål.”
Inger Ashing och Cecilia Modig frågar sig hur det av medierna kan vara etiskt försvarbart att vuxna människor filmar barnen i deras hem när de ”kapitulerar inför vuxenmakten samtidigt som den vuxna experten belåtet tittar in i kameran och noterar ännu ett lyckat fall”.
De undrar också hur de barn som varit med i program som exempelvis ”Nannyjouren” måste ha mått när de gick till skola, förskola och fritids dagen efter. Och de undrar hur tonåringen som bråkade och smällde i dörrar i ”SOS familj” bemöts när hon ska söka sommarjobb senare.
Inger Ashing och Cecilia Modig menar att det idag verkar vara viktigast att ta fram de metoder som snabbast och mest effektivt leder till att barnen lyder.
”Den strävan efter demokratiska uppfostringsprinciper och respekt för barnets rättigheter som har pågått under lång tid håller på att ersättas av nyauktoritära metoder och lydnadsideal”, skriver de i artikeln.
Men barn är människor med egna rättigheter, fortsätter de. Och deras rättigheter behöver inte motiveras med effektivitet.
”Demokrati kan bara byggas av fria medborgare som tidigt mötts med respekt och lärt sig respektera andra, inte av undersåtar som tränats i underkastelse och lydnad.”
Diskutera artikel
Har sett nagra av dessa Nanny program, och aven tillsammans med vara egna barn som ar tonaringar. Foraldrar som tar till sadana drastiska metoder som att lata sin familj visas i TV har en lang tid bakom sig med problem som beror barnen och natt en punkt dar ren desperation regerar. Inte ett enda av dessa barn vi sett, som fatt hjalp har varit i kategorin normala barn. De har nastan alla haft problem med auktoritet. For en familj med dessa problem ar det inte latt om inte tydliga ramar finns i vad som ar ok att gora, beteende osv. Ar det nagon man ska tycka synd om ar det barnen och den franvaro av effektiv hjalp de fatt fran sina foraldrar och andra i sin omgivning. Nar dessa foraldrar nu sokt hjalp under dessa annorlunda former for att kunna fungera som familj och handskas med sina barn pa ett positivare satt, kunna respektera dem igen och kanna att de alskar dem, ar i mitt tycke mer positivt an negativt. Sedan kan man val tycka TV inte ar ratta forumet, men det ar ett val de gjort.
Denna Nanny har faktiskt manga bra forslag pa hur man kan gora i olika situationer. Okonventionell, visst. Men det kanske ar det som galler idag? Vi ar en familj med 2 personer med ADHD och en med ADD, vi ar allt annat an konventionella.
Hej!
Så tycker jag att dessa personer som hjälper dem i programmet ger dem en hel del verktyg för att kunna hjälpa sina barn. Tycker dessa personer som medverkar i programmen har en insikt att de inte klara av sina barn och ber därför om hjälp och det är modigt.
Kritiken var i huvudsak två, dels att metoderna för uppfostran bygger på ett vuxen perspektiv där man missar att barnet också är en person med personlighet, vilja och känslor. Dels kritiserade man att allt som barnet gör i ett känsloutbrott hängs ut i tv.
Absoult är det modigt av förälldrarna att söka hjälp, och i viss mening modigt att göra det framför tv-kameror. Det sistnämnda tycker jag inte är modigt i någon possitiv bemärkelse.
Du nämner också att man levererar lösningar i tidigt stadium så att dem inte lastas över på myndigher mm i framtiden. Men vad är det för lösningar? Det är dem artikeln kritiserar! Enligt Rädda Barnen bygger dem på att man ser barnen som en sak inte som en person. Så om lösningarna bara är en Quick-Fix så har vi inte uppnåt något alls. Naturligtvis behöver föräldrar sätta gränser, men om vi inte förklarar och låter barnen komma till tals och känna att dem kan påverka sin tillvaro kommer det garanterat inte hjälp några "myndigheter" i framtiden!
Det är ju inte att hänga ut barnen utan mer för att lyfta att det inte är hos barnen problem finns utan att det är föräldrarnas oförmåga att se (...)
Vuxenperspektiv! Precis det som RB kritiserar. Tänk dig själv när du är i tonåren eller annan trotsperiod. Tänk dig sedan att alla föräldrar, lärare och framför allt alla elever i skolan du går i får se hur du har gjort i ett gänslosamt tillfälle... Hur känns det? Hur kommer det att påverka barnet?
Det är så lätt för oss vuxna att se saker ur ett logiskt och...vuxet sätt men vi är så förbaskat dåliga på att se situationen ur ett barns perspektiv. Det är så himla tråkigt!
Men tanke på hur många töräldrar som finns ute i vårt avlånga land som inte har förmågan att sätta gränser och fostra barn ungdomar. Så tycker jag att dessa personer som hjälper dem i programmet ger dem en hel del verktyg för att kunna hjälpa sina barn. Tycker dessa personer som medverkar i programmen har en insikt att de inte klara av sina barn och ber därför om hjälp och det är modigt. För inser man inte tidigt så kommer det bara att fortsätta och problemen öka och det resulterar i att problemen lastas över på myndigheter mm. Det är ju inte att hänga ut barnen utan mer för att lyfta att det inte är hos barnen problem finns utan att det är föräldrarnas oförmåga att se och bekräfta barnet. Problemet ligger ju oftast hos oss vuxna. Barnen flaggar för att det är något som är fel.
Att lyckas med barnuppfostran är något som görs under lång tid, att möta barn med respekt är inte något som "nannykulturen" kan lära oss. Tvärtom den får oss att tro att det där med att uppfostra barn är inget svårt alls, bara man får dem att lyda.
Ann Stigsson
Damerna som "ringer i varningsklockorna" - hur ska då barn uppfostras eller fostras? Kanske inte alls, det var en beprövad metod bland somliga på 70-talet, huu...