Kärleken är blind, heter det. Som nykär ser man ju på sin älskling med förälskelsens förlåtande filter.
Men eftersom ingenting varar för evigt, blir vi med tiden alltmer klarsynta. Vips, så lösgör sig en riktig människa ur kärleksdimman. Någon som snarkar. Som är snål eller slösaktig. Drar pinsamma skämt på fester. Alternativt är en riktig torris som saknar all form av humor. Eller som inte vaknar när bebisen gör det på nätterna.

Med andra ord har du börjat störa dig på vissa saker hos din partner. Såväl små som stora egenheter och egenskaper kan ge upphov till tjat, gnäll och irritation.
Välkommen tillbaka till verkligheten.

För Sara och Tomas började kärleken med en mångårig vänskap.
– Vi var bästa vänner. Att ta steget till att bli ett par var kluvet. Jag tänkte att vi kan förlora vänskapen om det inte funkar, vi var båda lite rädda för det, säger Sara.
Men de vågade satsa. Efter bara fyra månaders förhållande flyttade de ihop.

Nu har Sara och Tomas varit tillsammans i åtta år och har dottern Clara, 3 månader, ihop.
– Efter ett års kärleksrus är man nykter, tror Tomas. Innan dess bråkade jag inte med Sara.

Tomas menar att sådant han stör sig på hos Sara, och gnäller om ibland, kan handla om att han är grinig efter att ha haft en dålig dag på jobbet, till exempel, och behöver få avreagera sig lite.
– Jag vet ju vad Sara går igång på, konstaterar han.

Det räcker med ett enda felaktigt ord. När Sara är grinig vill hon inte främst bråka, utan få medlidande från Tomas.
– Det är inte alltid jag får det, säger hon.

Tomas kontrar med att Saras behov av bekräftelse ibland kommer i helt fel situationer.
– Som häromveckan när jag hade bestämt att gå hem till en kompis och se fotboll med honom och Sara ville ha bekräftelse från mig och sa att ”Om du bryr dig om mig ska du vara hemma med mig”. Att jag ville se på fotboll handlade ju inte om att jag inte brydde mig om Sara, för det gör jag.

Tomas säger att han och Sara är väldigt olika.
– Egentligen borde vi inte passa ihop, instämmer Sara. Jag håller ett högt tempo och vill att saker och ting ska hända snabbt. Medan Tomas är lugn. Sedan är Tomas pedant. Det är inte jag, konstaterar Sara.

Tomas använder ordet slarvig…
– När Sara gör något blir det i mina ögon slarvigt och halvdant gjort. Jag får gå och plocka efter henne. Om hon till exempel äter ett äpple så lägger hon skrutten på diskbänken. För mig är det obegripligt att inte kasta den direkt i soppåsen.

En svag protest hörs från Sara, som kämpar för att tugga ur munnen, och få säga något. Kycklingmackan med söt chilisås är en riktig bamsing.
– Jag har blivit noggrannare nu när jag är föräldraledig och hemma med Clara, säger hon och frågar Tomas om han inte håller med. Det gör han med ett leende.

Han å sin sida kämpar med att inte irritera sig på småsaker, men konstaterar att det är svårt.
– Om jag ser en tavla som hänger snett så måste jag rätta till den, jag kan inte låta bli. Det spelar ingen roll om tavlan inte hänger hemma hos oss.

Något som ofta är en källa till irritation hos dem båda är tillgången till egen tid.
– Jag kan känna att Sara vill umgås hela tiden. När jag kommer hem från jobbet vill Sara hitta på saker med mig. Men jag har alltid gillat att få vara lite för mig själv. Innan vi fick barn var det mer naturligt med egen tid eftersom Sara, som är sjuksköterska, ofta jobbar kväll eller natt.

Sara å sin sida tänker att Tomas borde vara så mycket som möjligt med Clara när han kommer hem från jobbet. Och att det för hennes del är svårt med egen tid just nu eftersom hon ammar och bara kan vara borta från Clara någon timme åt gången.

Sara ser på Tomas kroppsspråk när något är fel eller när han helst vill vara ifred. Om hon frågar vad det är så glider Tomas undan och liksom skjuter på diskussionen. Det tycker Sara är jobbigt. Hon vet ju att ”om två dagar så kommer smällen” – alltså grälet.

– Jag samlar på mig irritation. Då kan jag vräka ur mig sådant som jag borde ha sagt för två dagar sedan. Och om Sara säger att hon tycker jag gör något fel ger jag tillbaka i stället för att lyssna.

Något Sara har en hel del synpunkter på är Tomas stora fotbollsintresse. Han både spelar själv och tränar ett division 6-lag. Något som tar mycket tid.
– Jag kan reta mig på fotbollen och vara negativt inställd till den, säger Sara.
– Det händer att Sara säger att jag måste välja, att jag borde tillbringa mindre tid med fotboll och mer med familjen, säger Tomas. Men jag har spelat i 24 år och det är svårt att släppa fotbollen för mig.

Sara säger att hon hade större acceptans för Tomas fotbollsintresse innan de fick barn.
– Det känns som om Tomas bara är hemma någon timme per dag för att äta innan han springer i väg till fotbollen, säger hon. För Tomas är fotbollen en fristad, en social grej, där kan han prata av sig lite. Han är rätt öppen om hur han mår och känner sig.

– Om jag är irriterad på Sara så säger jag det till mina nära kompisar. Sara kan tycka att jag ibland blir lite för privat, men jag tänker att den jag pratar med kanske också kan öppna sig och prata om sin relation.

Tomas säger att han är långsint och nog kan sura ett tag efter ett gräl.
– Jag kan gå in i mitt gryt ett par dagar och tänka att ”Hur ska det bli nu?”, säger Tomas.
För Sara är det mer att hon bråkar en stund och sedan är det klart.

Båda tänker att nu när de har Clara så vill de skärpa sig och inte så ofta höja rösten hemma.
– Vi vill inte att hon ska höra att vi skriker åt varandra, säger Tomas.

Sara menar att det är lätt att falla in i samma gamla grälmönster som vanligt, att det är samma saker som man stör sig på hos varandra. Hon säger att det rinner av henne när Tomas tjatar eller gnäller på henne.

Tomas håller inte riktigt med, han tycker att Sara har svårt att ta kritik.
– Samtidigt blir jag själv sur och grinig när någon säger åt mig vad jag ska göra. Jag tänker ”Det vet jag väl bäst själv?”, säger Tomas.
Sara anser ändå att allt småtjafs kan föra något gott med sig,
– Om vi har varit lite smågriniga på varandra kan det mynna ut i en nytändning där vi tänker att vi måste vara rädda om varandra.