En person i min närhet har länge varit väldigt generaliserande i sin syn på småbarnsmammor. Han har raljerat vitt och brett om hur ointressanta de är. De pratar bara barn och är allmänt insöade på sånt som rör dessa varelser, särskilt deras egna. Helt ok har personen i min närhet sagt, så länge de inte tråkar ut honom med enbart barnprat.

Innan jag fick barn så tyckte jag att han gick på för hårt och försvarade de stackars mammorna. Jag har ändrat mig nu. Det absolut tristaste som finns är andra mammor som bara vill prata barn. Dessutom har jag svårt att förstå mig på hela företeelsen. Det är som att de själva upphör att existera där på förlossningsbritsen. De är inte längre Sara, Johanna eller Ulla. De är inte längre revisorer, reklamare eller undersköterskor. De är inte längre intresserade av träning, litteratur eller shopping. De är mammor. Punkt.

De här mammorna finns precis överallt. De går på öppna förskolan. Och pratar barn. De hämtar på dagis. Och pratar barn. De åker buss. Och pratar barn. De fikar. Och pratar barn. De går på fest. Och pratar barn. De går till och med på krogen. Och pratar barn.

Ni fattar min poäng va? De här mammorna har lika stor rätt som alla andra att existera. Bara de inte tvingar på mig sitt jävla barndravel.