Våra barns modersmål är teckenspråket, berättar Johanna Kankkonen. Det är ju det vi pratar hemma även om de pratar talspråk sinsemellan. Vi har en regel som säger att vid matbordet måste de prata teckenspråk, så att vi kan samtala tillsammans. Då de två äldsta blir osams måste de även säga förlåt på teckenspråk så att jag ser att de verkligen gör det.

Under vårt samtal är en teckentolk med, även om Johanna kan läsa en del på läpparna så talar hon inte.
– Jag kan tala lite med barnen, men jag vill inte tala med andra, säger hon. Det är kanske främst när jag bli arg som jag använder talspråk till barnen, eller om jag behöver ropa på dem.

Johanna och Johan träffades då de båda gick på riksgymnasiet för döva i Örebro. Nu har de varit gifta i mer än tio år. Båda arbetar på SVT i Leksand, där Johan är producent och skådespelare i barnprogrammet Sagoträdet och Johanna är programledare för Nyhetstecken.
– Det finns bara ett gymnasium för döva i Sverige och det ligger i Örebro, säger Johanna. Jag gick först dövskola i Härnösand i tio år och därefter flyttade jag till Örebro. Jag kommer från Umeå, så när jag skulle börja förskolan flyttade min familj till Härnösand för att jag skulle gå i skola där.

Dövskolan i Härnösand är den enda som finns i Norrland och just bristen på skolor var något som Johanna och Johan diskuterade då de väntade barn och inte visste om barnen skulle bli döva eller hörande.
– Vi tänkte mycket på det där. Vi undrade hur det skulle bli med våra jobb och med skolor till barnen om vi skulle behöva flytta. Men nu när de är hörande är det där ju inget problem.

Både Johan och Johanna föddes döva, i Johans familj har dövheten gått i arv i fyra generationer på hans mammas sida och där är hela familjen döv. Johanna är den enda i sin familj som är döv och hon har aldrig fått någon förklaring till varför det blev så.
– Jag vet inte varför, säger hon. Min mamma hade ingen sjukdom under graviditeten eller annat som kan förklara varför. Man upptäckte att jag inte hörde då jag var drygt ett år.

Hur ger man sina barn ett talspråk då man inte hör själv?
– Jag försöker ha tv och radio på hemma och i bilen så att de ska få höra språket där och även kunna lyssna på musik. Vi har också sagt till på dagis att vi vill att de läser mycket för barnen, för det kan ju inte vi göra på samma sätt.

Döva har rätt att ha sina barn kostnadsfritt i förskolan ett viss antal timmar för att de ska få talspråksträning, och från det att Johanna och Johans två äldsta barn var ett år har de gått där. Idag talar de helt flytande och Johanna säger att det språkmässigt inte är någon skillnad mellan dem och andra barn.
– Däremot, säger Johanna, har jag ibland sagt till andra föräldrar att jag hoppas de säger till om mina barn blir för högljudda. Vi hör ju av förklarliga skäl inte vilken ljudvolym de har, men jag har fått hjälp att veta vilken volym som är lagom att ha på tv eller radio och ser jag att den siffran överstigs så sänker jag.

– Men när Linn började på dagis skrek hon något alldeles fruktansvärt de första dagarna. Hon var varken arg eller ledsen och personalen förstod till sist att hon helt enkelt testade vilka som kunde höra henne. Det var ett slags kontroll för att ta reda på vilka av barnen som var döva och vilka som var hörande.

Hörande barn till döva föräldrar går under benämningen CODA-barn (Children of deaf adults). För dessa barn organiseras bland annat läger där de kan träffa andra som är i samma situation. 2008 kom skriften Kan din mamma lukta? (SMP) som skrivits av CODA-barn i samarbeta med Manillaskolan i Stockholm.
Boken handlar om de vanligaste frågorna som barnen får och även om deras vardag. Något som tas upp i skriften är när barnen får tolka åt sina föräldrar och det är något som Johanna och Johan tänker mycket på.
– Jag vill inte att våra barn ska tolka åt mig. Blir det så är det bara ytterst lite, och aldrig några stora uppgifter, säger hon bestämt. Det är viktigt för mig att det inte blir så, sedan kanske Linn kan tycka att det är lite roligt att få göra det. Det är möjligt.

Johanna berättar att just Linn är väldigt öppen och social och att hon kan gå fram till främmande människor på stan och inleda samtal. Detta sägs vara ganska specifikt för just CODA-barn, som ofta beskrivs som väldigt öppna och pratiga.
– Jag har ju ingen aning om vad hon säger när hon går fram till människor, berättar Johanna och ler. Jag kan ju bara stå där bredvid och nicka och le när hon pratar.

Johanna märker att Elvin har vaknat och hämtar honom. Hon och Johan har ett babylarm med vibrator som hon alltid bär på sig. Då Elvin ger ljud ifrån sig vibrerar det.

– Med våra första barn hade vi ett annat larm som vi fick via landstinget. Det gav inte alltid utslag då barnen skrek och trots att vi bytte det flera gånger fungerade det inte. Det var jättejobbigt, jag kunde vakna på morgonen och känna mig orolig för att barnen hade skrikit massor på natten. Tidigare fanns det ett system som gav ljus ifrån sig när barnet vaknade, men när familjen ville byta till ett sådant blev det nobben.
– Vi fick inte, vilket gjorde mig jättearg. Så när vi väntade Elvin kände jag att jag inte ville ha det så igen och läste ett test av babylarm i Vi Föräldrar, och då var det här med. Så vi köpte det och är hur nöjda som helst.

Under vårt samtal kryper Elvin omkring på golvet under köksbordet. Enligt storasyster kan han redan prata.
– Linn säger att han kan säga ”titta”. Jag vet ju inte om det är så, det låter lite tidigt, men hon är säker på att han kan.

Hur har kontakten med förskola och förskoleklass varit?
– Den har varit bra, säger Johanna, vi kommunicerar via lappar vid hämtning och lämning och då det är föräldramöten har vi en tolk med. Vi försöker vara aktiva och höras på föräldramöten, det är viktigt att vi inte är tillbakadragna utan att vi kan visa att vi finns.

Johanna tar upp Elvin och fortsätter:
– Det var en incident när Linn skulle få hämta Filip från förskolan. Jag satt utanför i bilen och hon ville så gärna få hämta honom själv. Efter en stund kom hon gråtande ut och berättade att personalen sagt att barn inte kan få hämta sina syskon utan att det alltid måste vara en förälder med. Hon var jätteledsen och då vi kom hem ringde jag upp förskolan via bildtelefon och sa att jag inte visste att inte Linn kunde få hämta Filip eftersom ingen talat om det för mig. Det var ofta så att vi inte fick information och då är det ju omöjligt att veta vad som gäller. Nu är det mycket bättre men händelsen gjorde mig väldigt ledsen eftersom det gick ut över Linn.

Hur märker ni om barnen ramlar och slår sig då ni är hemma?
– Faktum är att barnen inte gråter när de slår sig. De väntar tills de ser att vi ser dem och då börjar de gråta och teckna vad som har hänt, berättar Johanna. De har helt enkelt lärt sig att det inte är någon idé att gråta förrän de får ögonkontakt. Men det är enklare nu när de är större, nu kan de ju komma själva eller så kan syskonet berätta vad som hänt.

Tidigare bodde familjen Kankkonen i Leksand, där det bor många döva och där det också finns en folkhögskola för döva. De valde att flytta till Falun för att barnen skulle få gå i friskola och har märkt att det är svårare att hitta andra döva att umgås med.
– Vi umgås ju helst med andra döva, det är enklast så eftersom det behövs en tolk annars. Det finns inte så många döva här men det är egentligen inget stort problem, det är bara att vi åker till Leksand och träffar våra vänner, säger Johanna.