Hon står i parken och man kan ana stänk i sanden efter reviret som hon har pinkat in runt den enda babygungan. Föräldrar stryker förbi och undrar när hon ska förstå de oskrivna parkreglerna – att man lämnar plats åt någon annan efter en stund.

Förutom att mamman är ful som stryk med sitt oborstade hår och hålögdhet som vittnar om otalig vaknätter, är hon dessutom trashigt klädd för att befinna sig i en innerstadspark i Stockholm. Här är det en helt annan dresscode som gäller än kläder hon förmodligen har slitit åt sig i panik när hon storhandlade på Citygross.

Hon har ingen som helst koll på sin snoriga treåring som springer runt och skriker i falsett och skrämmer slag på småttingarna i sandlådan. Mamman tycks inte heller lägga någon notis om att treåringen också stjäl en spade och en hink. Det blir liksom andra föräldrars problem att konflikthantera det som den här omedvetna mamman indirekt orsakar. Snacka om att ha förmåga att delegera.

Till råga på allt ringer hennes telefon oavbrutet. Hon är helt inne i sin mobila värld och puttar på gungan då och då när hon kommer på att hon faktiskt är i en lekpark. Plötsligt skriker hon till sitt andra barn att vara snäll. Precis som om dottern bryr sig.

Hycklarmamman smygplockar också lösgodis ur ena jackfickan i stället för att sympatiäta fullkornsrån. Barnen ser påsen, men det är ju inte lördag. För att dämpa sitt dåliga samvete köper hon muffins. Det i sin tur gör att alla andra vuxna runtomkring ställs in för ett knepigt dilemma – barnen gråter och skriker av orättvisa om inte de också får en bulle eller kaka.

Snälla strulmamma, stanna hemma nästa gång. Jag skiter i om du har haft en dålig natt, vem har inte det? Stå inte bara där och förstör för oss andra som försöker att få livspusslet att gå ihop. Skaffa inte barn om du inte kan ta hand om dem själv. Jag har helt enkelt inte så mycket till övers för sådana som dig.

Någonstans här inser jag att texten handlar om mig. Det var den dagen jag ”vaknade” efter tre sömnlösa nätter och slet åt mig kläder som borde ha skänkts till en insamling för länge sedan. Det var alltså jag som gungade mitt minsta barn i en halvtimme medan min trotsiga treåring stack i väg. Sockerchocken från godiset var en nödvändighet för att hålla mig vaken och muffins fick bli den gyllene medelvägen. Och det var jag som fick flera telefonsamtal som jag inte lyckades avsluta.
Ibland blir det inte som man tänkt sig.

Sofie Sarenbrant

 

Vill du också bli läsarkrönikör på AlltomBarn.se?
Mejla ditt bidrag, samt en bild och lite information motsvarande faktarutan här till höger, till redaktionen@alltombarn.se.
Obs! Krönikan får vara max 2.000 tecken och måste anknyta till barn, föräldraskap eller familj på något sätt.
För att krönikan ska publiceras bör den ta upp ett ämne som kan leda till diskussion. Den får gärna vara provocerande eller underhållande.