Häromveckan, under mitt "hejsan- beep-beep-tjugofem-och- femtio-tack- så-mycket-vill-du-ha-kvittot?- hejdåande" som fyller på kontot varje månad, ringde en kund och ville ha blodutgjutelse eftersom vi hade Slitz-tidningar hängandes alltför synliga på hyllorna.

Det som skavde så mycket i grenen var att hennes barn ”inte ska behöva se eller fråga om kvinnoförnedrande material”.

Första dagen på kneget informerade chefen om att på jobbet är vi också skådespelare, skådespelare som agerar efter en enda regel; kunden har alltid rätt. Denna regel tillämpade jag trots att jag såg rött.

Personen i fråga måste ha haft hjärncellen på lunch när hon mundiarréade fram de kvinnoförnedrande anklagelserna. Hur mycket jag än bankar huvudet i väggen för att ta död på hjärncellerna och på så sätt kanske förstå hur man kan tycka att lättklädda kvinnor är kvinnoförnedrande, lyckas jag aldrig.

Ingen har klagat på de manliga omslagsmodellerna vars kalsonger nätt och jämnt döljer paketet. Gäller det bara för kvinnor?

Och barnen? Jag måste ha missat nyheten om att nakenhet ger hjärncellsdöd åt barnen. Barn är nyfikna; någon gång kommer de att fråga varför vissa kvinnors bröst inte moppar golvet som mammas.

Varför inte bara sätta sig ner och förklara att ”jo, gumman, vissa människor tycker om att fotas halvnakna och bara för att mamma trivs med sina hundöron behöver inte alla göra det”?

Barnen kommer klia sig på huvudet, nicka och återgå till att bygga upp en raket med lego och kanske försäkra mamma om att det är okej om du har ICA-påsar med sagg, jag gillar dig ändå.

Varför ska våra ignoransdrypande verklighetsinbillningar förpesta våra barns hjärnor?

Det är bara kvinnoförnedrande om DU väljer att se det som det. Sluta sprida runt s.k. kunskapsfrön från IQ-SAKNAS-påsen; all drama om icke-existerande kvinnoförnedring dör ut och när barnen slungas från sagopiedestalen och ner i verklighetsdyngan kan de fokusera sig på viktiga saker, som varför många kvinnor får lägre lön än män för samma arbete.

Azemine Halili