Som tioåring hade jag kommit på ett smart sätt att dryga ut min veckopeng på somrarna. Jag bakade kakor som jag sedan paketerade i påsar, fyra och fyra. Sedan gick jag ut och sålde till tanterna som satt i sina trädgårdar och fikade.

Med tanke på att jag inte hade några utgifter då jag använde mig av mina föräldrars råvaror så kunde jag sälja till rejält konkurrenskraftiga priser och ändå få in en relativt bra peng. Tanterna tyckte att det var gulligt så de köpte förstås av mig och min mamma lät mig hållas eftersom hon ansåg att det var ett bra entreprenörskap även om hon snabbt räknade ut att det var hon som stod för hela kalaset.

För ett tag sedan såg jag ett barn med framåtanda, entreprenöranda och idérikedom. Jag kom ut från ICA med en vagn full med mat och två små barn som drog åt var sitt håll skrikandes och bråkandes om allt som rörde sig. Efter mig gick en flicka som inväntade rätt ögonblick.

Jag kom fram till min bil, började lasta in all mat och funderade på om jag skulle våga sätta in barnen i bilen och hoppas på att de inte skulle slå ihjäl varandra under tiden jag gick tillbaka med vagnen eller om jag skulle ta med mig barnen och släpa dem fram och tillbaka från vagnskjulet. Då lade flickan in sin stöt. "Ursäkta, om du vill kan jag hjälpa dig genom att köra tillbaka din vagn".

Självklart var hon ute efter den peng jag stoppat i vagnen och självklart var det en chansning då utdelningen kan vara allt från en plastbit till en tia. Jag lämnade glatt iväg min vagn till tjejen och vände mig om för att fortsätta med mitt då jag hörde en kvinnoröst bakom mig. "Jag tycker det är rent odrägligt hur barntiggeriet har spridit sig i landet, var är deras föräldrar och varför reagerar de inte?".

Jag blev väldigt förvånad över uttalandet för i mina ögon var det en otroligt bra affärsidé och väl jämförbar med Emils insamling vid grinden i Lönneberga. Jag tycker nämligen att det är positivt att bejaka barns vilja att komma på smarta lösningar och kreativa sätt att tjäna pengar på.