Elin, 17 år och fullt upptagen med gymnasiet, kompisar och killar. En tjej med humor. Uppskattad bland sina många vänner. Fantastisk på att massera, laga mat och på att känna empati. Bland annat. Halva hjärnan är fortfarande avstängd, men ibland glimtar det till så pass att vi förstår att den är på väg att gå igång igen. Ena sekunden vill jag dänga henne och nästa krama henne hårt. Blir skrämd och överrumplad av mina starka känslor. För ibland är jag så arg på henne att kroppen skakar och hjärnan hotar att koka över och spruta ut genom öronen. Älskar henne gör jag hela tiden.

Tonåren är inte lätta för föräldrar, men framför allt inte för tonåringarna själva. Mitt i denna förvirring och med halva hjärnan avstängd ska min dotter tampas med cancerspöket. Må orken och styrkan vara med henne. Jag är rädd. Igen.

Max, 8 år går i andra klass. Har nyss fått börja gå själv till och från skolan. Om någon kompis slåss talar han om för kompisen att det är fel. ”Ska du slåss vill inte jag vara med dig”. Tankarna snurrar och förvirringen har startat för honom. ”Va, skulle jag hoppa in i duschen?” eller ”Oj, ryggsäcken glömde jag” halvvägs till skolan. Han är full av kärlek, att mysa tillsammans är otroligt viktigt. Ligga i soffan och kramas. Varje dag. Med både Royne och mig. Och såklart med pappa när han är hos honom. Elin kallar honom smörklicken för att han alltid är så mån om att vi alla ska ha det bra. Max är inte tonåring så därför är han enklare. Han är en väldigt trygg stor person i en liten skepnad, för honom kommer det här att gå bra. Bättre. Tror jag.

Ett av de största helvetena på jorden måste vara att berätta för sina barn att man har en dödlig sjukdom. Finns det ett bra sätt att berätta sådant på?

Tonåringen först. ”Älskling, vi måste prata. Det är inget roligt samtal men jag måste berätta en sak för dig. Det är viktigt.”

Elin tittade på mig, såg frågande ut.

”Vadå?”, sa hon. ”Berätta då.” Trots att jag hade planerat samtalet in i minsta detalj var det så svårt att säga det. ”Gumman, jag har hittat en knöl i mitt bröst och det finns risk att det är cancer. Jag kommer att opereras och efter det får vi reda på hur det ligger till”. Elin tittade på mig med sina vackra ögon, fyllda av så många färger. Jag såg henne ta in mina ord. Sedan såg jag henne bestämma att det inte var farligt. Ingen cancer i min knöl inte. Det bestämde hon på stört. Naturligtvis. Helt rätt inställning. Hon klev upp, gav mig en kram och sa ”Det kommer att ordna sig, mamma”. Ja, tänkte jag. På något vis ordnar det sig.

Max väntade vi med att berätta för. Vi diskuterade och kom fram till att han inte behöver veta något förrän allt var utrett och klart. Han fick bara veta att jag hittat en knöl i bröstet och skulle ta bort den. Inget farligt alls. Sorglösheten först. Väck med oron och på med fejset några veckor till.

Sedan opererades jag. Några dagar senare ringde telefonen. Jag var ensam på övervåningen, men Elin var hemma… Det var läkaren, som talade om att tumören inte är en bra tumör. Det är en satans skittumör som jag vill hoppa på, slå ner, skälla på och prata skit om. Hade den naglar skulle jag ta spetsiga tandpetare och slå in dem djupt under tumörens naglar med något hårt! Jag rasade ner i ett avgrundshål, grinade och skrek... jag måste definitivt ha vrålat för Elin kom upprusandes från sitt rum.

Åh nej, stackars Elin, hon ska inte behöva se sin mamma bryta ihop… Men hon höll mig och kramade mig hårt och jag såg skräcken i hennes ansikte, tårarna rann utmed kinderna och hon utstrålade förvirring och rädsla.
Kommer aldrig någonsin att glömma hur det kändes. Med varje cell i min kropp känner jag smärtan. Ångesten. Dödsskräcken. Misstron. Vad gör jag nu? Hur gör jag? Jag har bröstcancer. Kommer jag att dö? När?

Någonstans långt inne i mig kände jag min dotters skräck, men jag var alltför rädd för att klara av den. Jag fick en sådan panikångest av beskedet att hon och hennes mående kom tvåa. Jag tror att det skedde för första gången i mitt liv. Mitt i allt hann jag med att känna mig otillräcklig. Som en dålig mamma. Fast bara som en suddig känsla långt inuti. Överallt inom och utanpå mig låg dödsskräcken. Kokandes. Tokbubblandes.

Ringde Royne och vrålade att han skulle komma hem, slängde av mig kläderna och sprang in i duschen för oj, vad jag frös. Royne kom och jag hörde tacksamt och långt långt borta att han lugnade Elin, sedan rusade han in till mig där jag satt i duschen med tårar som vägrade sluta rinna, med en kropp som skakade av skräck. Ångesten gjorde volter i magen och studsade upp mot halsen. Det var svårt att andas.

På det skräckfyllda sättet fick Elin veta att det verkligen var bröstcancer jag hade. Många gånger under mitt liv har jag önskat att livet gick att spola tillbaka. Bara pyttelite, en sisådär två minuter ibland. Eller bara några sekunder. Här och där. Sudda bort. Förlåt mig, Elin, för att jag inte klarade att tänka på dig. Jag vet att du förstår men förlåt mig i alla fall.

Lille Maxen berättade jag för i förrgår. Det var dags nu. Han bröt inte ihop, fast han blev ledsen. Men han litar ju på mig och jag sa naturligtvis att han inte behöver oroa sig eftersom jag kommer att fixa detta.

”Kommer du att dö, mamma?”

Jag svarade NEJ innan jag hann tänka. Kan man ljuga för sina barn om sådana saker? Ljög jag för honom? Men det var för sent, Max trodde på mig och var genast trygg. Jag ska inte dö. Så det så.

Jag vill att mina barn ska vara trygga. Så mycket det går. Var sak har sin tid liksom. Just nu ska jag inte dö. Inte än på massor med år. Förhoppningsvis.

Jag ska ju bli gammal med min kärlek och mina barn, få stor pärnäsa och grått hår. Hörapparat så jag skriker när jag pratar och krokiga fingrar. Barnen kommer att passa upp på mig och stå ut med mitt skrikande. Eller så sänker de volymen i hörapparaten i smyg så de slipper höra mig skrika. För naturligtvis kommer jag att skrika om saker de inte är intresserade av. Som grannens vårtor, min sömnlöshet eller min väninnas sjukdomshistoria. Åh, vad härligt less mina barn kommer att bli på mig då.

Malin Lönn

Vill du också skriva en läsarkrönika? Skicka text och en porträttbild i färg till redaktionen@alltombarn.se. Svara även på frågorna i faktarutan ovan. (Texten bör inte vara längre än 2 000 tecken, inklusive blanksteg.)