Härom kvällen var vi hos våra vänner för att tillsammans göra hemmagjord pizza. Allt var frid och fröjd tills pidestalungen deklarerade att hon inte tyckte om pizza och ville ha kotlett på grillen istället. Vi stod alla som frågetecken då vi sedan tidigare visste att hon visst tyckte om pizza.

Lite kalabalik uppstod då man upptäckte att ingen kotlett fanns i frysen, dock hittade mamma en New York strip steak. Pidestalungen godtog detta om än med en ögonrullning.

Nu fick grillen plockas fram och pizzorna vänta med att åka in i ugnen eftersom piedestalungen skulle äta samtidigt som oss andra. Vi väntade på steken och majskolven och bakpotatisen som svettades en halvtimme på grillen.

Medan vi väntade tog vi en öl på terrassen och försökte hålla en konversation. Hopplöst försök eftersom allting skulle förtydligas och förklaras för pidestalungen. Min vännina tyckte det är helt okej att mitt i en konversation börja förklara den svenska föräldraförsäkringen för sin tioåring, som under förklaringen sitter och nynnar och klipper klippdockor. Men förklaring kräver hon.

Maten blev klar och vi gick in. Piedestalungen trängde sig mellan dörrkarmen och den stora rottweilern för att vara först till buffen. Hon tog en papptallrik och hävde upp fyra bitar pizza.

Mamman sa ”men lilla vän skulle du inte ha steken pappa har grillat åt dig?”
Men nej, se det skulle hon inte. Hon hade ändrat sig. Och kunde inte någon pilla av champinjonerna på pizzorna för hon gillade inte champinjoner?
Jag förslog att hon kunde plocka bort champinjonerna på sina egna bitar för vi andra tyckte om champinjoner. Hon sträckte fram tallriken till sin mamma, som utan ett ord plockade av champinjonerna med ursäkten att det blev ju mindre kladd om hon gjorde det.

Pizzan var uppäten och ett glas vin avnjöts. Då klev piedestalungen ut på terrassen och deklarerade frustrerad att hon inte kunde hitta en film hon ville se. Det diskuterades i en kvart om var den kunde vara och hon kom absolut inte ihåg var hon lagt den. Hon stampade ett par gånger med foten och pressade fram några tårar och vips var mamma och pappa på benen och gick in och vände upp och ner på huset i sökandet efter filmen.

Kvällen flöt på i samma anda. Vi hann knappt halvvägs in i en konversation förrän vi blev avbrutna av olika kommandon som ”ta glass till mig”, ”måla mina naglar”, ”var är mitt nya halsband”, blandat med lite dansuppvisningar.

Såklart är detta inte piedestalungarnas fel. De är bara offer för piedestalknarket som de bara måste ha och det är föräldrarna som är langarna.

Det borde finnas detox för piedestalungar och deras föräldrar. Ett ställe där föräldrar lär sig hur man säger "nej, nu räcker det" och där ungar kan väckas ur sin falska dröm och se att de lever i en värld full av andra människor som man måste ta hänsyn till.