Jag helammade i sex månader. Från och med den sjunde månadens första dag ammade jag bara morgon och kväll och när min bebis var åtta månader slutade jag helt.

Så. Precis så enkelt hade jag bestämt att det skulle vara. Innan, när jag var gravid och fantiserade om livet med min efterlängtade bebis. 
 

Nu sitter jag här med en dotter – älskvärd och alldeles, alldeles underbar – men som nu blivit sju månader och fortfarande älskar sin mammas bröst över allt annat. En amningsgalen tjej som tror att gröt, morotspuré och fruktmos är till för att leka med.

”Blfblfblfblfffff”, sprutar det från barnstolen vid vårt köksbord varje dag.

Vi gjorde som man sa på BVC. Smakportioner vid fyra månader. Mosade, mixade, matade. Det gick rätt bra i början, så bra man kan förvänta sig. Men så plötsligt en dag: munnen tvärstängd, blicken superbestämd.

I samma veva kände jag dem. Spänningarna i brösten, som när jag var nyförlöst. Och då förstod jag. Att min smarta tjej slutit en pakt med min barm. En amningspakt. Efter ett halvt år av amning började den i stället för att varva ner, göra precis tvärtom – ladda om för ytterligare månader av dygnet-runt-matning. Fiffigt.

Jag ska vara ärlig. Jag börjar längta efter lite frihet. Efter att inte vara the one and only när gnällighet ska botas. Efter fasta rutiner á la ”min dotter äter klockan sex, nio, tolv, tre, sex och åtta”. Och - efter att bli av med den gnagande stressen om hon nånsin ska acceptera annat än bröstmjölk. Tids nog måste hon ju.

”Du har väl så god och bra mjölk”, säger väninnan uppmuntrande. ”Det är sprut i mammas tuttar”, säger maken, också han i ett försök att muntra upp.

Själv sitter jag vid köksbordet och säger ”nej, nej, nej” när det sprutar majs- och potatismos över hela köksinredningen. Känner hur jag håller på att bli tokig samtidigt som jag drar mig till minnes någon som någon gång sa något om att det blir så negativt när man säger ”nej”. Så jag biter mig i tungan och säger ”stopp”. I bestämd men vänlig ton, i hopp om att vara P-E-D-A-G-O-G-I-S-K. Väntar en sekund, för skeden mot munnen igen, ler ett ”åh, vilken trevlig matsituation vi har-leende” och ….
”Blfblfblfblfffff”.

Den här gången känner jag en liten klick landa innanför urringningen. En hånflinande klick. Rakt mellan min dotters båda bundsförvanter.

Patricia Franzén

 

Vill du också bli läsarkrönikör på AlltomBarn.se?
Mejla ditt bidrag, samt en bild och lite information motsvarande faktarutan här till höger, till redaktionen@alltombarn.se.
Obs! Krönikan får vara max 2.000 tecken och måste anknyta till barn, föräldraskap eller familj på något sätt.
För att krönikan ska publiceras bör den ta upp ett ämne som kan leda till diskussion. Den får gärna vara provocerande eller underhållande.