Det var väl så jag uppfostrades, antar jag. Utan diskussioner och frågeställningar. Dialogen uteblev och då uppstod illusionen. Jag gjorde det som förväntades av mig, trodde jag . Senare i livet började jag fundera över vafför det blev som det blev och varifrån värderingarna kom ifrån, som jag bar på lika inpräntade som en tatuering.

Det var bara så man skulle göra. Skaffa man, gifta sig, skaffa barn, bli en familj, bli lycklig. Likt en självpåtagen projektledare grep jag mig an uppgiften. Skaffade kontroll över matsäckar, gympapåsar och att möta barnen känslomässigt (så att de skulle slippa gå till terapeuter som vuxna) alla problem skulle lösas lika snabbt som dammråttorna skulle försvinna från hörnen. Och det köptes hus, och det renoverades, trivselfascismen stod högt i kurs. Och någonstans mitt i alltihop tappade jag bort mig själv. Även mannen blev en främling, denna tidigare hjälte som sakta transformerades till en passiv tråkmåns. Så klassiskt, så förutsägbart. Nya frågor började gro:

Hur i helvete hamnade jag här? Kan någon ta bort mig härifrån? Varför har ingen berättat för mig om hur det skulle bli? Varför har ingen varnat? Hallå!!! Var är ni alla kvinnor som gått vägen före mig? Det var ju det här som skulle va ”The shit” det var ju det här som jag skulle sträva efter.

Jag började känna mig lurad. Kärnfamilj….vilket jävla bullshit, och jag insåg att den som lurat mig mest av allt var jag själv. Lurad av de illusioner jag bygg upp i ickedialogens tid… och jag nynnade tyst…

”Härifrån ta mig härifrån jag vill lyfta med vingar ta mig härifrån,
men det är alltid nåt som hindrar”

Skuld, över att splittra en familj. Längtan, efter att få det bra igen, efter närheten, att ha roligt tillsammans igen. Motstånd, har jag överhuvudtaget råd att skilja mig? Hopp och förtvivlan om vartannat.
Så jag avsade mig projektledarskapet, och började fundera på: Vad vill jag? Från början kunde jag inte ens besvara frågan. År av självförnekelse och så uppfylld av att fylla andras behov, år av underkastelse… Sakta och säkert började någonting formas. En egen väg, egna behov, ett eget liv.Ett eget självständigt liv, mitt i kärnfamiljens.

Men frågan kvarstår: GÅR DET?

Vill du också bli läsarkrönikör på AlltomBarn.se?
Mejla ditt bidrag, samt en bild och lite information motsvarande faktarutan här till höger, till redaktionen@alltombarn.se.
Obs! Krönikan får vara max 2.000 tecken och måste anknyta till barn, föräldraskap eller familj på något sätt. För att krönikan ska publiceras bör den ta upp ett ämne som kan leda till diskussion. Den får gärna vara provocerande eller underhållande.