Skicka
Skriv ut
OM SOMMARKRÖNIKÖREN LISELOTT
Namn: Liselott Ulf Gould
Ålder: 40
Familj: Man Rik, gemensam dotter Alicia, snart 6 månader, och Riks åttaårige son Theo.
Bor: Nyköping
Yrke: Är just nu mammaledig, men arbetar annars, sedan 17 år tillbaka, på ett gruppboende inom handikappomsorgen.
Intressen: Att skriva, ta långa promenader och förstås att umgås med familj och vänner.
Liselott: "Hör inte pappa hemma på BB han också?"
Liselott Ulf Gould, 40, upplever att en vänlig attityd saknas mot männen som kommer till BB. Håller du med henne? Diskutera krönikan nedan!
Efter mitt och min mans möte med mödravården här i Sverige, har vi båda funderat mycket på hur mannen/pappan bemöts.
Det talas ju allmänt om att pappa och mamma är lika viktiga i ett barns liv. Inte minst är mannen viktig för kvinnan; genom graviditeten, vid förlossningen, under tiden hemma, alla småbarnsåren osv. Alla vet vad vi förväntar oss av en bra man när han blir pappa. Att vara pappa är en stor och svår roll, precis som moderskapet.
Ändå är pappa nästan en osynlig figur uppe på BB, även om han försöker vara där och stötta sin kvinna.
När jag blev snittad var min man hos mig och vår dotter och tog hand om henne från första stund. Han lät mig vila de fyra nätterna på BB, tog hand om lilltjejen själv, gav ersättning och pumpade mjölk natt som dag. Han var min klippa!
Men på BB var det flera barnmorskor som inte ens talade till honom. Han var som luft. Vi kunde vara i samma rum; han, jag och barnmorskan, och om han ställde en fråga vände sig barnmorskan till mig med svaret. Detta kändes minst sagt märkligt.
En barnmorska hånade honom lite skämtsamt när vi skulle skrivas ut.
”… Ja, nu har du väl städat och gjort fint när hon kommer hem…!”
Jag sade snabbt som det var, att det alltid är min man som städar hos oss, och hon svarade med en hånfull fnysning tillbaka. Kanske var hon bara avundsjuk…
OM jag hade varit min man på BB hade jag gått därifrån flera gånger om, eller åtminstone skrikit lite åt kärringarna och undrat vad jag gjort för fel. Men min man försökte vara artig och vänlig så länge han orkade
Till slut orkade han inte hålla fasaden längre utan exploderade när det vid utskrivningen visade sig att de glömt att ordna min utskrivning med en doktor. Jag var generad och trött och ville hem, men jag förstod honom.
Hur står det till med den där jämställdheten vi säger oss önska, egentligen, är det kanske så att kvinnovärlden stänger mannen ute redan på BB? Flera andra fäder vi pratat med har liknande upplevelser. Att mödravård riktar sig till kvinnan, det kan vi alla förstå, men kan inte en vänlig attityd gentemot mannen finnas oavsett?
Om samhället vill ha fäder som finns där för sina barn, borde inte den goda viljan sås och kultiveras redan på BB?
Så klart fanns där änglar också, barnmorskor som såg oss båda och som förstod. Men flera månader efteråt funderar vi fortfarande och är lite undrande. Är inte pappa välkommen på BB?
Eller snarare: Hör inte pappa hemma på BB han också?
Liselott Ulf Gould
FLER LÄSARKRÖNIKÖRER
- Läsarkrönika "Varför är det så provocerande med stora familjer?"
- Perfekta mammor "Den som gör egen mat är bäst"
- Dagens läsarkrönikör Camilla: "Min chef är nudist"
- Läsarkrönika "Jag är inte bara mamma, jag har ett liv också"
- Läsarkrönika Ungar! Kom hit! Jag har bröstcancer!
- Läsarkrönikören Hemmafrun Eleni: "Privilegium att vara hemma med barnen"
- Läsarkrönikören Anders: "Lagstifta kring föräldraledigheten!"
- Läsarkrönika Män är från mars och pekfingermorsan från Blåkulla
- Dagens läsarkrönikör "Var går gränsen mellan tiggeri och entreprenörskap?"
- "Leksaksaffärer farligare än porr"
Diskutera artikel
Jag och min pojkvänn pratar om att skaffa barn tillsammans. Tillsammans alltså. Han är min klippa, han är mina framtida barns fader och den viktigaste personen i mitt liv. Självklart skulle både han och jag bli väldigt stötta om de betedde sig så mot honom och oss på BB. Väldigt konstigt att barnmorskor och annan personal kan få för sig att detta är lämpligt!
Är det ett sätt att försöka få mamman att känna sig viktig och i centrum? Oavsett, ett väldigt osmakligt och omoget beteende från en som ska "hålla i tyglarna".
Bra att detta kommer upp!
Mvh
Anna
Så visst stämmer din artikel väldigt väl på vad man som pappa får uppleva när man vill vara delaktig. Det är inte direkt någon positiv stöttning som erbjuds utan man får kämpa på ganska bra.
Det blev till slut snitt den dagen och jag fick vara med men så när min fru kommit till BB avdelningen så fick vi inget eget rum utan fick dela ett rum som var byggt som enkelrum med ett annat par. När det blev kväll några timmar senare så blev jag och den andra pappan ombedda/beordrade att gå hem. Jag hade velat stanna och min fru ville ha mig kvar eftersom hon hade ont och inte kunde plocka upp barnet själv.
Under natten ringer min fru och är alldeles upprörd eftersom personalen inte har tid/tar sig tid att hjälpa henne att ta upp barnet för att amma när det gråter utan tar det med sig och säger till min fru att hon borde sova.
När det andra barnet föddes så ville vi absolut inte till samma sjukhus igen men det blev tyvärr så ändå, det var fullt på dom andra. Den här gången så blev det en normal förlossning men den första barnmorskan som vi hade behandlade mig som ett störningsmoment som hon helst hade sluppit. När nästa skift kom så fick vi däremot en underbar barnmorska som även involverade mig som pappa och verkade se mig som en resurs och inte som ett problem.
Andra pappor som jag har pratat med har upplevt liknande saker. Det vore nog bra för alla om sjukvården såg pappor inte bara som några åskådare utan som möjliga resurser som kan hjälpa till och vara delaktiga och framförallt så tycker jag att det borde vara själklart med att förstagångsföräldrar får stanna tillsammans på sjukhuset.