"Så har jag då blivit mamma för första gången och det är så många saker som det tas för givet att jag kan och vet.

Först graviditeten och allt vad den innebär. Människor frågar hur jag mår, hur mycket jag har gått upp i vikt och helt plötsligt är det okej att ta på min kropp utan att fråga. Men jag har ingen lust att svara på dessa frågor och vara till för allmän beskådning. Jag vill bara vara i fred, för jag mår jätteilla och jag hatar att vara gravid.

När jag går till min barnmorska känns det okej att svara på frågor och att komma med dumma frågor. För det känns som att hon vet och tycker det är okej att jag inte vet, för det är ju första gången.

Sen kom han då, det lilla miraklet. Förlossningen gick otroligt bra och när allt var klart utbrast jag: Var det inte värre än så här? För alla har berättat om hur hemskt det är, hur fruktansvärt ont det gör osv. I jämförelse med en nio månader tung, illamående graviditet där man är allmänt villebråd var förlossningen en fis i rymden.

På förlossningen och på BB finns det hela tiden någon att fråga och det är okej att inte veta. Det är okej att ställa dumma frågor, för de vet också att det är första gången jag gör detta.

Men sen börjar det. Amningen. BVC-besöken. Föräldragruppen. Mötet med flerbarnsföräldrar. Mina egna föräldrar. Svärföräldrar. Andra som vet exakt hur allt ska vara.
Men jag vet ingenting. Jag känner mig som man gör första dagen i skolan. Förvirrad.

Och inom mig snurrar tankarna. Borde jag veta? Är jag en bra mamma även om jag inte vet allt?

Fast första gången man gör något vet man ju inte. På något sätt förutsätts det att man vet, att det ligger i generna. Men kan jag inte för en gångs skull få vara den som frågar och frågar och ställer massa dumma frågor? För jag vet faktiskt ingenting. För jag har ALDRIG gjort det förut."

Charlotte Lignell