Skicka
Skriv ut
Namn: Mari Israelsson
Ålder: 48 år
Familj: Två barn, 16 och 13 år.
Bor: Insjön
Yrke: Arbetar inom äldreomsorgen
Intressen: Handarbeta, skriva texter, lyssna på ljudböcker.
"Jämlik föräldraledighet? Ja tack! Men vem ska bära snoppen?"
Läsarkrönikören Mari Israelsson menar att pappaledighet är emot naturlagarna.
Barn föds. De kläs redan som små skrikiga illaluktande knyten i rosa tyll respektive blå jeans. När de växer upp översållas flickorna av dockor, den ena mer naturtrogna än den andra, medan pojkarna har golven fulla av snubbelvänliga leksaksbilar.
I tonåren klär och sminkar sig flickorna utmanande för att locka till sig keps- alternativ mössprydda pojkar med jeansen åtdragna med livrem under bakens sittyta.
När flickorna tröttnat på pojkarna som stajlat med sina mc-liknande monster sätter sig flickorna på sina rosametallicfärgade EU-registrerade plastraketer och far iväg. Som vuxna idkar de sig sedan åt parbildning, vilket resulterar i familjer, oftast bestående av mamma, pappa och ett flertal barn.
Det har i alla tider gjorts skillnad på könen. De människor som redan som barn har fått lära sig att det är så, skillnad både inuti och utanpå, ska helt plötsligt tas ifrån den föreställningen.
Numera lagstadgas det hit och dit om pappaledighet och att pappan ska tvingas att vara hemma med det lilla skrikiga illaluktande knytet för att mamman ska få sin beskärda del av arbetslivet och sitt självförverkligande. Ok! Visst! Perfekt! Klart att vi ska ha rättvisa men…
Vi tar min text från början, men låter flickorna och pojkarna byta plats.
Barn föds. De kläs redan som små skrikiga illaluktande knyten i rosa tyll respektive blå jeans. När de växer upp översållas pojkarna av dockor, medan flickorna har leksaksbilar. I tonåren klär och sminkar sig pojkarna utmanande (ok, jag vet att det inte verkar klokt!) för att locka till sig keps- alternativ mössprydda flickor. Som vuxna idkar de sig sedan åt parbildning…
Så långt är allt möjligt, men sen då? Inte sjutton kan män föda eller amma barn heller…
FLER LÄSARKRÖNIKÖRER
- Läsarkrönika "Varför är det så provocerande med stora familjer?"
- Perfekta mammor "Den som gör egen mat är bäst"
- Dagens läsarkrönikör Camilla: "Min chef är nudist"
- Läsarkrönika "Jag är inte bara mamma, jag har ett liv också"
- Läsarkrönika Ungar! Kom hit! Jag har bröstcancer!
- Läsarkrönikören Hemmafrun Eleni: "Privilegium att vara hemma med barnen"
- Läsarkrönikören Anders: "Lagstifta kring föräldraledigheten!"
- Läsarkrönika Män är från mars och pekfingermorsan från Blåkulla
- Dagens läsarkrönikör "Var går gränsen mellan tiggeri och entreprenörskap?"
- "Leksaksaffärer farligare än porr"
Diskutera artikel
Våra båda barn har mått oerhört bra av att ammas - och ammas länge. Min man är hemma ganska mycket med barnen pga en flexibel och bra arbetsplats och även han medger att barnen som små mår bäst av mammatryggheten - som säkert till stor del hänger ihop med just amningen. Vår yngsta dotter slappnar av på ett helt unikt sätt när jag är nära henne. Med vårt första barn ville jag inte medge att hon reagerade olika på oss. Jag ville inte såra min man. Nu är både han och jag tryggare i våra föräldraroller och kan medge att naturen har gjort oss olika och gett oss olika roller vid olika tidpunkter i barnens liv. Vår äldsta dotter har haft flera perioder då hon föredragit att vara med pappa. Det känns inte det minsta konstigt. Jämlikhet kan inte handla om det här! Då är jämlikhetsdebatten bara för naiv. Det som triggar mig mest är när man försöker lösa problem på arbetsmarknaden genom att påtvinga familjerna lösningar som inte passar dem. Reglera inom arbetsmarknaden istället. Det är ju där problemen finns. Det är stofiler till chefer (även kvinnliga sådana!) som använder föräldraledighet/barn som ett svepskäl för att ge kvinnor sämre lön. På min arbetsplats är det en manlig kollega som har flest barn, som har varit hemma mest med barnen, som oftast är hemma och vårdar sjuka barn - och har bäst löneutveckling. I mitt fall antyds det att min (mindre) frånvaro pga sjuka barn är ett hinder för samma löneutveckling. Ett uppenbart svepskäl alltså. Vi har valt att ignorera det där med lönen och se till vad som verkar vara bäst för barnen (surt sa räven om lönen...). I vårt fall är det att jag är hemma mest de första åren.
Min sambo är nog en av de få män som faktiskt varit pappaledig den allra första tiden, alltså tills Elsa var ca en och en halv månad. Det gick utmärkt med allt verkligen, han fungerade jättebra med henne, och nu när jag är hemma med henne nuförtiden så funkar det lika bra. Framåt årsskiftet när elsa är runt nio månader är det dags för min sambo att vara pappaledig igen, och det kommer ge oss bra mycket bättre ekonomi än nu. Så vi är väl en tvärtomfamilj från de flesta men de har funkat såå bra och vem av oss som har snopp har inte det minsta med det att göra!
Jag fann även signaturen Burrets insändare intressant och är av samma uppfattning.
Visst är det så att det, i de flesta fall, ligger oss mammor närmare om hjärtat att vara hemma och ta hand om barnen. Det faller sig liksom lite mer naturligt. Men det är som sagt upp till varje familj hur man vill göra och det finns inga rätt eller fel. Den som vill och kan är hemma och självklart spelar även den ekonomiska situationen in!
Nej struntar man i alla studier som visar hur viktigt bröstmjölk är för barn, ja då behöver man ju inte oroa sig för att kvinnor skulle vara mer lämpade i den bemärkelsen.
Jag fattar inte.
Föräldraledigheten ska vara PRAKTISK. EKONOMISKT FÖRSVARBAR. Och den som VILL vara hemma ska få vara det. Oavsett om flickor leker med dockor eller inte.
Från fall till fall, familj till familj så skiljer det sig hur det ser ut. Mamman kan vara en komplett imbicill (som inte ska ha barn alls, men HEY! Hon har livmoder!!!) och inte så lämpad att vara barnledig och då kan pappan vara det istället. Pappan kanske har flexibla arbetstider och vill vara hemma för att han kan det.
Så länge som männen tjänar mer så är det helt idiotiskt att försöka börja denna jvla jämställdshetshets med föräldraledigheten - den som tjänar mest jobbar. Enkelt.
Och om vi ska vara ärliga, riktigt genuint ärliga, så vill vi kvinnor ha bebisarna ifred. Vi vill boa in oss med dem och bara vara. Vi anser också att vi är bättre lämpade, bara för att vi KÄNNER det så. Ingen av mina vänninor, födda mellan 1960-1975, har velat att papporna ska "ta deras dagar". Anledningen: Vi är mammor och vår reptilhjärna slår igång när någon närmar sig boet.
Så var lite ärlig, skippa sancket om snoppar, bilar och dockor och säg som det är. Vi vill vara hemma med våra bebisar för att det bara är så. Efter nio månader så vill vi ha betalt. I form av små knyten som luktar ljuvligt och som älskar oss villkorslöst. VI vill att bebisen ska knyta an MEST till oss mammor bara för att det är så. Varför vill ingen erkänna det?