Jag trodde aldrig att jag skulle grina av glädje över att få gå till jobbet. Jag trodde inte att det kunde hända. Jag hade fel. Mer än två veckor hemma med ett sjukt barn när man är sjuk själv kan göra saker med ens nerver. Det kan göra att de liksom trasslar ihop sig och felkopplar. Och precis som ett trassel av elektriska kablar kan det till slut leda till kortslutning.

Till exempel skulle det kunna vara så att man efter mer än två veckor hemma vill slå sitt barn. Hårt. Med ett tillhygge. Kanske vill man det trots att man vet att barnet är sjukt och därför lite extra gnälligt. Men hur ska man orka hantera det när man själv också är sjuk och extra gnällig och man inte har någon som kan avlasta? Och man har ingen som kommer och stryker över håret och lagar maten och säger att det blir bra.

Man smäller stekspaden i diskbänken och vrålar så att Ikea-glasen skramlar och den där ungen man älskar mest i världen - men inte alltid orkar med - börjar störttjuta så man kommer till sans och undrar vad man håller på med, vem man har förvandlats till. Och man håller kanske om den där varma lilla kroppen och känner två hjärtan bulta ihop och man vet nästan inte vilket som bultar och det känns bra och dåligt i kroppen på samma gång. Skuld och lycka, kärlek och lycka, vrede och lycka.

Så jag trodde aldrig att jag skulle grina av glädje över att få gå till jobbet, men det blev så. Det blev min fristad. Och det skulle kunna vara så att man ville slå sitt barn den där dagen när nerverna trasslade ihop sig och kortslöt som elektriska kablar, men hur fan skulle man våga erkänna en sån sak för någon annan?

 

Anna Rönnbäck

Vill du också skriva en krönika? Skicka in din text (som får vara max 2 000 tecken, inklusive mellanslag) och en porträttbild i färg till redaktionen@alltombarn.se. Skicka också med faktauppgifter om dig själv. (Se rutan till höger.)