Trots – jag är så trött på det ordet. Så fort man pratar om barnens faser som kommer mer eller mindre regelbundet, så säger man ”trotsig” så tror man att man har konstaterat något. Det är ju vuxet att konstatera saker.

När det handlar om vad mina (eller andras) barns utbrott möjligen kan bero på, så gör det mig snarare nyfiken. Visst blir jag irriterad, arg, ledsen och trött… men nyfiken.

Det stör mig när någon säger ”Åh, är han lite trotsig?” om sonen säger emot mig. Han måste säga emot mig. Det är hans jobb. Det var mitt jobb också, när jag var fem, sex, tio, tretton, sjutton... Det står jag för.

Klart han måste testa mig. Det är ju jag som är hans skyddsnät nu och han måste kolla så det håller.

Mitt skyddsnät, som trist vuxen består snarare av banker, lagar, försäkringsbolag, uppdragsgivare eller företag som säljer saker till mig. Testar jag inte dem? Testar jag inte dem som jag förlitar mig på. Jag kräver att de ger mig det bästa (som jag gladeligen betalar för) och har jag minsta anledning att tvivla, så visst ifrågasätter jag dem?

Men mina barns vyer är tack och lov inte så pass breda och trista än på många år. Till dess så få jag agera lagbok, försäkringsrådgivare, terapeut och bank. Jag ser till så att de har allt de behöver. Då få jag också stå pall för deras tester och bevisa att jag minsann inte är ruckbar utan står stabilt.

Jag hoppas verkligen att mina barn fortsätter att testa mig. Enligt mig så är det ett sätt att växa för både mig och dem. Inte behöver jag tycka att det är särskilt underhållande, enkelt eller roligt att ta emot det som jag inte alltid tycker mig förtjäna. Utbrotten, tjatet eller protesterna. Jag får tycka att det suger. Eller gråta och känna att jag är världens sämsta mamma. Men för varje gång vi går igenom de här perioderna så lär man sig ju känna igen vad de behöver. Även om det tar lite tid ibland.

Sonen är 5,5 år nu, och har precis inlett en ny testfas. Den här gången argumenterar han. Mot eller för allt. ALLT. Han argumenterar för saker innan han vet om jag kommer att säga jag eller nej. Han argumenterar för saker som någon annan kanske kommer att fråga om, eller har berättat om tidigare.

Det brukar ta några dagar varje gång, innan vi fattar hur vi ska handskas med honom. Vad som hjälper honom och oss på något vis. Sist när han kastade saker och blev hysterisk för minsta lilla så hjälpte det att bli lika lugn som han var arg. Tala lika tyst som han var högljudd och krama lika mjukt som han var våldsam. Det fungerade.

Den här gången behöver han vara delaktig. Inte nödvändigtvis i att bestämma allt, utan att ta del av vad vi tänkt. Det går inte att till exempel avbryta sagan och säga ”Nej, nu ska du sova. Vi får läsa färdigt i morgon.” Då blir det världskrig. Minst sagt. Men delger jag honom planen innan läggdags så går det bättre; ”Boken är för tjock så kommer inte att kunna läsa hela nu. Därför kan vi bara läsa till sidan 19, kolla om du hittar 19 och gör ett veck där. Eller så kan du välja en kortare bok.”

Nu går det heller inte att säga kanske. Att vara lite svävande, som vi kunde för en månad sedan. Jag gillar att kunna svara att ”Vi får se, kanske hinner du spela lite tv-spel sen”. Då kan man ta det lite som det kommer. Men om jag är tveksam nu, måste jag säga nej fram tills den minut jag med all säkerhet vet att det kommer att bli av. För blir ett kanske till ett nej i slutändan. Just det, världskrig igen.

Kryddan i allt det här är ju att vi lär känna nya sidor hos varandra för varje gång vi tar oss igenom och tillbaka in och blir föräldrar igen, inte puckon. Hade vi orkat hade vi jublat högt de stunder när vi hittat den där lilla nyckeln som krävs för att nå fram till dem. Den gången. Tänk vilken nyckelknippa vi kommer att besitta sedan när de är vuxna och kloka. Med den i mitt bagage kommer jag kanske att bli en grym farmor vad det lider!

Så testa på ni bara, gullungar. Jag står pall. Jag älskar er förutsättningslöst.
Trots trots.

                                                                                                            Maria Falegård

 

Vill du också bli sommarkrönikör på AlltomBarn.se?

Mejla ditt bidrag, samt en bild och lite information motsvarande faktarutan här till höger, till redaktionen@alltombarne.se.

Obs! Krönikan får vara max 2.000 tecken och måste anknyta till barn, föräldraskap eller familj på något sätt.

Glöm inte porträttbilden, utan den kan vi inte publicera din krönika.