Hon hette Eva och var min allra första skolfröken. Helt nyexaminerad och så där 24 år. Och jag tyckte att hon var så vacker med sitt långa bruna hår och sin varma blick. Vi barn älskade henne. Vi kom med små presenter till henne, och hon satt där framme i katedern och log och sade att det var som julafton varje dag.

Nu stod fröken Eva vid min bänk för att titta på mitt senaste verk. En omsorgsfullt vikt och häftad liten bok – en av många i en serie om ett troll som hette Prull. Hon böjde sig fram och hennes långa hår föll ner som en gardin bredvid mig. ”Vet du”, sade hon vänligt, ”vad som är så roligt med att läsa böckerna du skriver?” Tiden stod stilla och jag väntade andlöst på vad som skulle komma. ”Jo”, fortsatte hon, ”det är att det alltid är lika spännande att vända blad och se vad som händer på nästa sida”.

Jag vet inte om Eva minns mig. Efter första klass flyttade min familj och jag började i en ny skola. Men jag kommer aldrig att glömma henne och det hon sade. I en enda mening gav hon mig ett grundmurat självförtroende och den livsviktiga insikten om att man kan skapa mening hos andra genom berättande.

Trettio år senare rinner sommarlovet iväg i ett pärlband av soliga och regniga dagar. Alldeles snart ska jag skola in mellanbarnet i förskoleklass. Precis som alla barn är han full av förväntan inför detta nya och viktiga steg i livet. Och precis som alla föräldrar undrar jag om det verkligen finns någon lärare som kan se exakt hur förträfflig han är, och hur mycket han har att erbjuda världen bara i kraft av sin egen lilla person. Någon som kanske kan ge honom ett sådant där magiskt ögonblick. Någon som med en enda mening kan påverka en liten människas grundsyn på sig själv och sin förmåga.

Lyckliga de barn som åtminstone någon gång under sina skolår möts av en sådan lärare. Någon som tycker att det är spännande att vända blad och se vad som händer på nästa sida – i just det barnets bok.

 

Ingetora Gumbel