”En tröja och en klänning vill jag ha!”. Citatet kommer från min son, tre år. Ja, ni läste rätt. Son. Penisbärare, punginnehavare, ickebarnafödare, målbrottsinväntare. Pojke. Och han ville alltså köpa en klänning när han fick höra att vi skulle handla lite kläder på rean.

Och redan här vet jag, nej, hör jag, hur förfärade läsare drar efter andan. Jag kan precis föreställa mig reaktionerna. ”En pojke i klänning! Säkert en sån där feminist som vill manifestera sig genom sitt barn.” ”Stackars pojke, att inte få vara pojke.” ”Gud vilken idioti, vad är det för fel på att låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar?” Eller min favorit: ”Det stackars barnet kommer ju bli mobbat!”

Jag kan inte göra annat än att sucka. Må så vara att det värsta ni kan tänka er är en kille i rosa tunika. Då lever ni allt bra skyddade små liv. Grattis.

Men vi som faktiskt kan lyfta blicken lite över tallriken med fiskpinnar och potatismos, varför ska vi behöva vara de som står till svars? Varför är det vi som helt plötsligt ska få skulden för att våra söner kanske kommer bli mobbade? Det är ju era barn som mobbar!

För så är det. Varje gång ni himlar med ögonen åt en förälder som köper en rosarandig tröja till sin son, lär sig era barn att det är något ”onormalt”. Varje gång ni mumlar fram ”rabiat feminist” om en mamma som låter sin son vara Lucia i luciatåget, snappar era barn upp att det är något ”fel” och ”konstigt”.

Det är ni som lär era barn vad de ska tycka är märkligt. Det är ni som förmedlar era unkna attityder till era små guldklimpar, det är ni som inte lär era barn att det aldrig någonsin är okej att retas, hur någon än ser ut.

Våga inte komma och beskylla oss för att utsätta våra barn för mobbing. Uppfostra era egna barn bättre, så ska nog våra barn få vara som de är utan att era barn ska retas. Låt min son klä sig som han vill, leka det han vill, se ut som han vill, utan att riskera att bli retad av ditt barn.

Kort sagt: Lär era barn att veta hut, så slipper mina barn anpassa sig efter er snäva norm!