Kvinnor som längtar, önskar och hoppas. Varje månad. Par som inte vill. Som har annat. Män som hoppas att hitta den rätta. Mamman till hans framtida barn. Och så jag då. Hon som inte kan bestämma sig. Vill jag? Kanske. Ibland. Inte på lördagsmorgnar.

Det är lite orättvist faktiskt. Med denna eviga klocka. Klick, klock och äggen som skrumpnar vid varje slag.

Hur bestämmer man sig? Hur gör ni? Är det en naturlig mekanism som just min kropp har missat. Denna längtan, den har inte hittat hit. Den har nog gått fel. Den har hamnat hos grannen, hon som inte kan få barn.

Frågan är ju hur man kan tacka ja till något som man inte vet vad det är. Inte så liten gris i den säcken. Och hur kan man tacka nej? Tänk om man missar något. Står utan. Alla säger så vänligt att sluta oroa sig, ”blir det så blir det”. Men faktum är att de har fel. Med dagens dunderpiller så ”blir” det just ingenting. Det är ju det som är själva poängen. Och sluta pillra kan jag ju inte. Då har jag ju tagit ett beslut. Det som jag inte törs ta.

Om man då inte skaffar en massa uttröttande barn a la Skugge och man inte har något stressig Ebba-Von-Sydow-Stureplans-liv. Får man ändå klaga? Får man känna sig slutkörd, pank och att man aldrig räcker till? Barnlösa icke-karriärister, vad ska vi gnälla över? Ingen anledning till bitterhet kanske skapar den största bitterheten. Tänk att inget ha att klaga på, det skulle gräma mig.

Så vill jag ju helst ha utdelning på alla mina skattepengar. Maxtaxa, föräldrapenning och barnbidrag. Jag vill se dem rinna ner i min lattemugg. Därför nöter jag på vägarna så mycket jag kan och äter skaldjur fastän jag är allergisk. Man kan tycka att inte helt slugt att riskera livet ifall jag missar de kronor som ska gå till min välfärd på äldre dar.

Det är en balansgång det där, att ta rätt beslut så man inte missar något. Eller får något man inte vill ha. En gris i en säck, det är det som är frågan. En feg en får aldrig veta.