Det var tidigt på morgonen. Snön föll utanför taxin där tvåbarnsmamman Kristina Hultman satt i baksätet – och kände blixten slå ner.
– Jag hade blivit kär i en tjej. Plötsligt visste jag att det var förälskelse jag kände och inget annat. Efter tio års förhållande med en man, efter att ha levt hela mitt liv som heterosexuell, berättar Kristina.

Hon blir fortfarande tagen av minnet.
– Det var så stort. Väldigt dramatiskt. För att inte säga traumatiskt.

Men historien börjar förstås inte där, i taxin på väg hem till söder, där den då nyskilda Kristina bodde – och fortfarande bor kvar – med sina barn, Wilmer, i dag 15, och Alva, 16.

Kristina växte upp i Djursholm norr om Stockholm, ”en väldigt borgerlig miljö”, och tog det för självklart att man skulle gilla killar.
– Kärnfamiljen var normen, jag hade inte en tanke på något annat. Det var en väldigt homofob miljö.
– När jag började plugga på universitetet revolterade jag mot alltihopa och blev aktiv inom vänsterrörelsen. Det var en befrielse att befinna sig i en miljö där folk inte tyckte de var bättre än alla andra bara för att de var välbeställda.

Kristina pluggade, kämpade för kvinnors rättigheter både hemma och utomlands, debatterade, skrev, startade tidskriften Bang och etablerade sig som vänsterintellektuell.

Tidigt dök tanken på att skaffa barn upp.
– Jag hade en sån stark längtan efter barn, ända sen tonåren. Jag träffade mina barns pappa och vi fick Alva och Wilmer. Nu skulle jag bygga en egen familj. Nåt annat fanns inte.

Men det började snart knaka i fogarna. Kristina kände sig tom inombords, instängd utan att förstå varför.
– Då kände jag att det var antingen ett till barn eller ett hus, något måste hända. Det slutade med att vi köpte ett gammalt hus och sen renoverade jag som tokig, jag stängde av allt annat.

En dag berättade Kristinas sambo att han hade träffat en annan kvinna och ville separera.

Det låter inte så förvånande, med tanke på hur ni hade det tillsammans just då?
– Inte så här i efterhand, men när det hände… Jag bröt ihop. Hela det liv jag hade byggt föll ihop, jag blev helt förtvivlad. Både han och jag blev förvånade över hur hårt jag tog det. Men jag hade investerat så mycket i familjen, i att hålla ihop den till varje pris.

Kristina bodde kvar i huset medan barnens pappa flyttade in till stan. Det gick inget vidare; Kristina beskriver den tiden som den värsta i sitt liv. Till slut gav hon upp huset och flyttade in till stan.

– Jag kämpade för att hålla masken inför barnen men jag orkade knappt kliva ur sängen. Det var tuffa år, jag hade aldrig anat hur svårt det skulle vara att stå helt ensam.

Nyskild och med sorg över sin kollapsade kärnfamilj började Kristina gå ut och roa sig i Stockholmsnatten. De veckor hon inte hade barnen ägnade hon sig åt att gå på föreläsningar och på krogen. Hon träffade ett gäng tjejer hon trivdes med.

Det var då det hände. En ny vänskap övergick i kärlek utan att den då 38-åriga Kristina riktigt hann fatta vad som hände.
– Jag tänkte inte, ”oj, jag har blivit flata”. Det var en passionshistoria och den tog snabbt slut, hon kände inte samma sak. Men för mig var det totalt omvälvande, som att vara tonåring på nytt, säger hon.

– Att komma ut på det sättet, i vuxen ålder, som mamma, var som att komma i puberteten igen. Jag visste ingenting. Hur dejtar man? Hur har man sex? Vilka regler är det som gäller? Och visst, jag åkte på några rejäla smällar, precis som tonåringar gör.

Hur berättade du för barnen?
– Jag började med att berätta för deras pappa. Han tog det väldigt coolt. Sen satte jag mig vid köksbordet med barnen, de var 8–9 år då, och sa: ”Jag vill berätta en grej för er, jag tror att jag är en sån som blir kär i tjejer.”

Oj, vilken grej. Vad sa de då?
– De sa bara ”jaha”, sen blev det tyst. ”Det här kanske är jobbigt för er”, sa jag. ”Nä”, sa de. ”Jamen det kanske blir jobbigt i skolan om någon säger nåt om mig”, försökte jag. ”Det är väl ingen i skolan som bryr sig om vad föräldrar gör”, sa Alva. Jag frågade om de verkligen inte trodde att någon skulle bry sig.
Kristina fnissar vid minnet.
– Till slut sa Wilmer ”farmor” och himlade med ögonen. Alva sa ”mormor”.

Vad sa din mamma, fick barnen rätt?
– Jag vågade inte ringa henne först utan skickade ett mejl. ”Det förvånar mig inte en sekund”, skrev hon tillbaka.

Har barnen aldrig ifrågasatt din livsstil?
– De har stöttat mig. Ibland genom att inte berätta vad andra säger, tror jag. Jag har verkligen inte varit någon ”perfect mother”, jag har bara skrivit och brutit ihop. De har varit så tålmodiga!
– Det enda de har klagat på ibland har varit mina kläder och att jag är allmänt pinsam som pratar för mycket. Jag gick mycket i kostym ett tag, utan smink, med kort bakåtslickat hår och då sa Alva "mamma u ser ut som en man".

Det gör du inte nu.
– Jag har inte samma behov av att alltid markera på det sättet längre. Det beror på sammanhang. Men det finns en poäng i att klä sig på ett visst sätt, och det är att man slipper ”komma ut” hela tiden – då ser ju folk att man är flata och så slipper man ta diskussionen om och om igen.
– Men Södermalm är också något av en frizon. Folk stirrar inte. Man får vara ifred.

Du har skrivit en roman om det som hänt dig, vad vill du med den?

- Jag ville berätta en historia och beskriva vad som händer med en kvinna i vår tid och hur hon tänker. Kanske inte främst för unga
tjejer för det finns så många fler förebilder i dag än på 70- och 80-talen. Och i hbt-communityn* i till exempel Stockholm finns det fullt med folk som är mycket, mycket modigare än jag.
- Men jag har tänkt mycket på alla vuxna kvinnor som vuxit upp i en annan tid, som aldrig tog steget, och nu kanske funderar på det liv de lever.

* HBT står för homosexuella, bisexuella och transpersoner.