Tre år efter att Jens och Patrik träffats ingick de partnerskap. De längtade efter barn och hade redan innan dess börjat se sig om efter olika sätta att gå tillväga.

– Vi funderade på att skaffa barn ihop med ett lesbiskt par. Men den idén lade vi ner redan på planeringsstadiet. Vi ville inte att barnet skulle växa upp som ett skilsmässobarn med varannanveckasboende- och julfirande. Det finns många lyckade exempel på skilsmässobarn, men det var inte så vi själva ville ha det.
– Vi ville - precis som flator kan välja att inte ha med en pappa i bilden - själva ha hela vårdnaden om barnet, säger Patrik till AlltomBarn.se.

Jens och Patrik sökte sig till andra länder, bland annat USA, där det är lagligt att anlita surrogatmödre- förmedlingar i vissa stater.
– Men när vi hade problem att få låna pengar för att ha råd började de sänka priset kände vi att det här stämmer inte riktigt och så valde vi att strunta i det.

De hade nästan gett upp idén om hjälp av en surrogatmamma när de fick kontakt med ett annat gaypar genom RFSL som lyckats få barn den vägen.
– Vi fick komma hem till dem och träffa deras son. När vi åkte därifrån grät vi tillsammans i bilen - det kan faktiskt gå vägen, det finns de som lyckats, säger Patrik.

Så de fortsatte sitt sökande. Då de inte hade råd att betala den summa för en professionell advokat som arbetar med surrogatmödrar satte de in en annons på ett privat amerikanskt forum som vände sig till par och kvinnor villiga att vara surrogatmammor. Elva månader senare fick de svar.

Kvinnan som svarade bor i ett grannland och förklarade att hon alltid velat bli surrrogatmamma, berättar Patrik.
– Vi blev jätteskeptiska, speciellt jag. Vi förstod inte varför hon inte ville ha något betalt förutom de omkostnader som hade med graviditet och förlossning att göra. Dessutom kunde hon tänka sig att vara biologisk mor, utan någon äggdonator.

De mejlade fram och tillbaka under två månader. Kvinnan förklarade att hon var vad man kallar en ”birth junkie”, alltså beroende av att vara gravid och föda barn, förklarar Jens. Själv hade hon tre barn sedan tidigare och ville inte ta hand om fler.
– Vi bestämde oss för att åka dit. Vi ville träffa den här människan för att se om det hon sa var sant. Det lät lite för bra.

De reste dit och umgicks med henne och hennes familj i fyra dagar. Och ett efter ett försvann frågetecknen.
– Vi pratade om allt och det kändes som att hon delade våra värderingar. Vi hade liknande idéer när det gäller uppfostran och om huruvida man skulle göra en abort om barnet visade sig vara svårt sjukt. Vi var eniga om nästintill allt, säger Patrik.
– När de fyra dagarna gått sa vi att vi kör.

Jens blev den som åkte tillbaka till henne när hon hade ägglossning för att genomföra inseminationen, eftersom han var äldst. Det tog två försök.
– Den nionde mars hade vi fått ett mejl. Hon skrev att det ännu inte blivit något, men att vi skulle klicka på länken i mejlet. Där hade hon gjort ett litet bildspel med ett positivt graviditetstest och texten ”Killar, jag är gravid”.
Den natten kunde Patrik och Jens inte sova.
– Vi låg bara och sa till varandra ”god natt, pappa”, ”kan du sova pappa” och ”nej det kan jag inte, kan du, pappa?”. Vi var så spända och glada.

Många av vännerna var säkert nervösa över att surrogatmamman skulle blåsa dem, tror Patrik. Men mest nervös var han nog själv.
– Jag kunde inte slappna av förrän vi satt på båten hem med vårt barn och visste att vi skulle få behålla det. Jag var hela tiden rädd att hon skulle ångra sig.

När det blev dags för förlossning åkte de båda hem till surrogatmamman och bodde hos henne en vecka före beräknad nedkomst.

Lilla Linnea kom två veckor senare. Förlossningen skedde i hemmet, de hann aldrig in till BB. Men barnmorskan hann komma på plats och allt gick som det skulle.
– Det var den märkligaste känsla jag någonsin upplevt, säger Patrik om förlossningen. Min man klippte navelsträngen och surrogatmamman var väldigt mån om att vi skulle känna att det var vårt barn. Det var jag och Jens som tog henne in till BB för att låta henne vägas och mätas. 4.600 gram och 54 centimeter.

Fem dagar senare står de tre och håller om varandra i hallen. Ute i taxin sitter Linnea i barnstolen, redo att tas med hem till Sverige.
– När vi satte oss i taxin såg vi hur det brast för henne där innanför fönstret och då kunde vi inte hålla oss heller. Hela vägen till båten trodde jag att hon skulle komma och ångra sig. Men hon kom inte.

De har bestämt att Linnea tidigt kommer att få veta vem som är hennes biologiska mamma. Och vill hon ta kontakt kommer surrogatmamman att finnas där. Idag mejlar familjen och surrogatmamman bilder, chattar och pratar i telefon ungefär en gång i veckan.

Det tog ungefär tre månader innan alla papper var klara och Patriks närståendeadoption av Linnea hade godkänts.
– Det spelar stor roll vem man får som kontakt på olika myndigheter. Det är en väldig massa byråkrati och man är inte förberedd på att folk gör som vi gjort. Det krävs ett starkt psyke för att genomgå kontakter med oförstående myndigheter.
– Men vi blir fler och snart måste lagarna ändras. Och en förändring håller på att ske, RFSL har ställt sig bakom att legalisera surrogatmoderskap.

I våras hörde surrogatmamman av sig igen och undrade om de ville ha ett syskon till Linnea.
– Först tänkte vi nej, inte än. Vi väntar ett tag. Sen tänkte vi att nja, njo jo - och så bestämde vi oss för att göra det.

Den här gången är det Patrik som är biologisk pappa. Inseminationen gick på första försöket och nu befinner sig surrogatmamman i vecka 17.
– Det är helt fantastiskt. Och den här gången är jag lugnare, säger Patrik.

Vill du läsa mer om killarnas familj och hur surrogat-förmedlingen gick till kan du läsa deras blogg HÄR!

Fotnot: Personerna i artikeln heter i verkligheten något annat.