Maja, 3, vaknar fem på morgonen med feber och ont i halsen. Om bara några timmar ska du och hon, enligt planen, åka de 35 milen till Borlänge för att hälsa på mormor och morfar. 


Resa med en liten sjukling är förstås inte kul. Men om tre dagar åker dina föräldrar till Thailand i ett halvår. 


Du tvekar. Maja gråter.
Dags för 10-10-10-metoden. Vad får beslutet att stanna hemma, alternativt åka, för konsekvenser om tio minuter, tio månader och tio år? 


Säg att du trugar i Maja fem milliliter alvedon och åker. Risken finns att hon blir sämre och du måste hitta läkare på vägen. Chansen finns också att hon sover hela vägen. Mormor och morfar vill träffa henne även om hon är sjuk, särskilt nu när de ska vara borta så länge. Och du åker gärna dit några dagar, får sovmorgon och hinner träffa dem innan de åker.
Om ni däremot stannar hemma kommer även din mamma att börja gråta (du märker det när hon lämnar över luren till din pappa).

Vad blir då konsekvenserna av respektive beslut om tio månader? 


Du kommer kanske med en rysning att minnas resan när Maja skrek tre timmar i sträck och ni fick sitta i väntrummet på en vårdcentral i Dalarna i ytterligare tre timmar (eller så sov hon som en stock). Ni kom fram, mormor och morfar blev överlyckliga över att få träffa henne och du fick sova ut.


Om ni stannar hemma har Maja glömt alltihop om tio månader. Dina föräldrar är tillbaka från Thailand, och din mamma – som däremot har väldigt gott minne – har flera gånger dragit upp att ni inte hälsade på trots att de skulle vara borta så länge.

Varje gång svarar du att Maja verkade jättesjuk på morgonen men sedan blev frisk igen, och att du inte kunde styra över det. Men innerst inne önskar du att ni hade åkt.


Och om tio år? Då har alla glömt dilemmat utom du. Maja tar tåget till mormor på egen hand och hjälper till att skjutsa morfar i rullstolen. Och du känner att du gjorde rätt som åkte upp den där gången, trots att hon hade feber. 


Liksom många andra till synes banala tankestrategier kommer 10-10-10-metoden till sin rätt först när man börjar använda den i vardagen. Alla som har bytt en bajsblöja på Coops parkering vet att obehaget är över och segern vunnen inom tio minuter, men en påminnelse kan ändå lyfta ens humör när man är mitt i kladdorgien.


När det gäller större beslut, som att byta skola mitt i terminen eller bryta upp ur ett förhållande, kan 10-10-10-metoden hjälpa en att göra medvetna, konstruktiva val. Det kortsiktiga obehaget ställs på ett tydligt sätt mot de långsiktiga vinsterna.

Tiominuterskonsekvensen av att säga till sin partner att man tänker flytta hemifrån må vara ett stort kaos, men om tio månader har det redan lugnat ner sig. Om tio år är det en parentes i minnet. 


För alla som har svårt att prioritera har metoden också sina poänger. Vi anstränger oss ofta oproportionerligt mycket för att undvika kortsiktigt obehag, även om de långsiktiga fördelarna klart överväger. (Jag gör till exempel nästan vad som helst för att slippa putsa fönster, trots att jag älskar när de är rena.)
Samtidigt strävar vi efter kortsiktig njutning på bekostnad av långsiktig. 


”Tio sekunder i munnen, tio år på låren”, brukade min kollega Klara säga varje gång hon tog en kaka till kaffet. Trots det fattade hon samma beslut varenda gång – att äta kakan.

Om det var värt det? På tio minuters sikt: ja, men det är ett gränsfall. Om tio månader: knappast, vem minns en kaka så länge? Om tio år: absolut inte, för då handlade det om tusentals kakor och en rätt rejäl övervikt.


För den som är full av goda föresatser men lika snabb att hitta ursäkter för att slippa realisera dem, fungerar 10-10-10-metoden som en sträng men rättvis lärare. Tack vare 10-10-10 har jag börjat sova bättre, jogga, och klippt en missklädsam lugg. 


Vad gäller sömnen förändrades familjens liv till det bättre, i stort sett över en natt. Tvååringen brukade komma in till oss och krypa ner någon gång efter midnatt. Han väckte därmed fyraåringen, som också ville vara med och mysa. Så låg vi där allihop och trängdes tills jag inte stod ut längre och flyttade ut till soffan, varpå minstingen vaknade och följde 
efter. På morgonen var alla sura och utmattade. 


Just då, där, mitt i natten, vill man bara somna om så fort som möjligt, men när jag 
föreställde mig tiomånadersscenariot klarnade allt. Så här kunde vi inte fortsätta. Självklart var det värt besväret att gå upp, ta med sömniga barnet tillbaka till sin säng och vänta tio minuter tills han sov. Efter bara ett par nätter sov hela familjen lugnt – och vaknade på gott humör för första gången på ett halvår!


Med joggningen tänkte jag: Vad händer om tio minuter om jag ger mig ut och springer nu, otränad? Svar: Jag mår illa, flåsar som en tok och ser dum ut. Om tio månader? Jag har superflås, känner mig stark och kommer i min Katja of Sweden-klänning. Om tio år? I sämsta fall har jag slutat jogga, i bästa fall springer jag maraton. Alltså inte så mycket att förlora, men väldigt mycket att vinna. 


Luggen, då? Frissan föreslog den. Jag såg framför mig hur jag om tio minuter eventuellt skulle gå raka vägen hem och tröstäta choklad. Precis så blev det. I dag, fyra månader senare, är luggen halvlång igen och snart ser ingen att den någonsin funnits. Om tio år har jag sannolikt glömt det hela och klipper lugg igen.


Istället för att, som tidigare, skjuta upp allt som är tråkigt/jobbigt/läskigt har jag dessutom börjat tänka: Om tio minuter är det här samtalet ringt och sedan blir det bara bättre.

Om tio månader kommer jag att tacka mig själv för att jag bytte elbolag, lade om huslånet, tog det där cellprovet eller talade ut med en kollega, istället för att fortfarande ha alltihop hängande över mig som ett energislukande mentalt monster.

Och om tio år? Då har jag kanske sparat många sköna tusenlappar, blivit frisk från en sjukdom som upptäcktes i tid 
– och fått en vän för livet

Fotnot: Den amerikanska journalisten och författaren Suzy Welch lanserade 10-10-10-metoden i en krönika i Oprah Winfreys magasin ”O” och fick ett sådant gensvar att hon bestämde sig för att skriva en bok i ämnet. Den släpps i vår.