Du hittar mannen du älskar, ni skaffar söta barn ihop, är en liten familj och allt borde vara frid och fröjd. Men en dag hittar du en sparad msn-konversation i datorn mellan din man och en annan kvinna. Och så förändras allt.

Det hände Charlotta, 34, mamma till Simon, 8, Mattis, 3, och Norea, 18 månader.
Ett år har gått sedan hon hittade msn-konversationen och snart har skilsmässan från hennes man, Peter, 33, gått igenom.
– Jag frågade honom: ”Vem är den här tjejen?” Och han sa: ”Nej, det är ingenting, hur känner du till hennes namn?” Sedan kom det.
”Fan, jag vet inte om jag älskar dig längre.”

Jag frågade hur länge han hade träffat henne. I ett år, visade det sig, säger Charlotta.
Deras tredje barn var bara några månader, så det innebar att han hade varit otrogen under halva graviditeten. Ändå hade det ändå varit ett gemensamt beslut att skaffa ett tredje barn.

– Första tiden kände jag: ”Varför körde han inte bara över mig med bilen istället, det hade känts bättre”. Jag kunde inte äta och gick ner massor av kilo. Tänkte ”Om jag bara hade varit snällare, om jag bara varit bättre”. När jag försökte prata med Peter sa han att jag inte skulle älta, så jag försökte låtsas vara glad, men det går ju inte, säger Charlotta.

Peter hade varit otrogen förr. Första gången strax efter att de fått sitt första barn, Simon.
– Den gången förklarade han det med att han kände sig bortglömd efter att Simon kom, att alla bara var intresserade av mig och bebisen och att han inte trodde att jag tyckte om honom längre, att jag bara brydde mig om vår son. Samtidigt sa han inget om hur han kände då, utan istället träffade han den här tjejen. Det hade pågått ett halvår innan jag upptäckte det, säger Charlotta.

Då reparerade de sin relation, det var som att otroheten gav en nystart. Efter fem år fick de sitt andra barn och så när det tredje barnet är på väg, är han återigen otrogen.
Månaderna som följde efter att han berättat var kaotiska. Peter visste inte vad han kände.

Charlotta ville att de skulle fortsätta vara en familj. De kämpade för att ta sig ur krisen. Han lovade Charlotta att inte fortsätta ha kontakt med den andra tjejen.
– Men han skulle åka bort med jobbet och ljög om vilken tid de skulle åka, så han kunde vara med henne en stund innan han reste.

Charlotta mådde jättedåligt. Det var svårt att hålla masken inför barnen. Hennes treåring kunde komma och säga ”Mamma är lite ledsen”, när hon satt och grät.
– Det kändes som att jag måste vakta Peter hela tiden. Samtidigt är det ju inget liv.

Charlotta upplevde det som att en alien dykt upp i hennes mans ställe. En konstig, kall person som kunde vara elak ibland, inte alls den Peter som hon var kär i.
– Jag ville att han skulle säga att han var ledsen, visa att han hade förstått vad han hade gjort. Men jag tror att han inte ville fortsätta vara tillsammans, ändå kunde han inte säga det utan väntade på att jag skulle göra slut. Det var så plågsamt, att han inte bara sa rakt ut ”Jag vill inte fortsätta”. Istället frågade han mig: ”Men tror du verkligen på det här?”. Jag ville att han skulle skärpa sig och att vi skulle fortsätta vara en familj. Allting var så hemskt.

Barnen påverkades också, han begravde sig i jobb och jag hade inget tålamod som förälder, jag hade så mycket att tänka på. Samtidigt är det bra att ha barn, man måste gå upp på morgonen och göra frukost och skjutsa dem till dagis. Annars hade jag bara legat i sängen hela dagarna tror jag.

– Så till sist, efter flera månader, bestämde jag mig för att det inte var någon bra idé att fortsätta tillsammans. Även om jag ville leva med honom, så ville jag inte vilja, om du förstår. Jag insåg att det var kört, han kommer alltid fortsätta göra så här. Han kan inte sluta.

Charlotta tror Peter hamnat i en trettioårskris, att han kände: ”Nu har jag ett bra jobb och familj, är livet inte mer än så här?”. Om han hade kunnat prata mer om sina känslor, hade han kanske inte behövt vara otrogen.

Tjejen han träffade var en klassisk språngbräda och relationen höll heller inte. Trots att hon blev gravid redan innan Peter och Charlotta skilts.
– Så fort jag fick höra om det, visste jag att den tjejen satt sin sista potatis. Han ville inte ha fler barn, säger Charlotta.

Efteråt kan hon känna att egentligen var den första otroheten den värsta trots allt.
– Nu ska det inte vara vi, så skit samma det som hände. Jag vet att det inte var för att göra mig illa han gjorde det här, det var för att han har problem med sig själv.

De ska dela vårdnaden om barnen, och som pappa är hon nöjd med Peter.
Kommer du berätta det här för barnen?
– Jag kommer inte att säga att det var hans fel, men jag frågar de, så kommer jag att berätta som det var, säger Charlotta.

Hur mår du i dag?
– Det är olika, vissa dagar känner jag: Det här kommer att gå skitbra, jag klarar mig själv, jag har mina barn och mina vänner och behöver inte träffa någon. Andra dagar känner jag ”Ingen kommer att tycka om mig i framtiden, jag kanske är omöjlig att leva med…”.

Men jag har faktiskt fått kontakt med en annan kille, via nätet, även om jag inte vet vad det blir för relation.
Vad gäller förhållandet till Peter, försöker hon bita ihop.
– Om vi bråkade skulle bara barnen bli lidande av det. Så småningom kommer det att ordna sig, även med det andra barnet, han kommer att ta hand om det också, fast han inte lever med den andra kvinnan.

Martina, 32, var tidigare väldigt oförstående mot de människor som valde att vara otrogna mot sin partner. Det var innan hon själv drabbats av sin stora förälskelse. När hon träffade Casper, 34, var hon gift med Jonas, 38, och med honom har hon barnen Leo, 12, Edit, 10, och Vera, 3,5.

– Så förra våren hamnade jag i en svacka,relationsmässigt, mentalt och jobbmässigt. Jag blev utbränd och sjukskrevs i en månad, åkte till en kusin utomlands och försökte reda ut varför jag var så totalt utmattad. Några långa promenader senare mådde jag bättre mentalt, men kände att något saknades,
berättar hon.

Martina erbjöds nytt spännande jobb, fick chefsposition och en helt ny värld öppnade sig.
– Jag kände mig levande och upptäckte då hur fel min relation kändes. Men det var svårt att ta in först, vi hade spenderat 14 år tillsammans, vi har tre underbara barn och ett liv som många drömmer om, med stabil ekonomi, hus och utlandssemestrar.

Ändå hade det varit Martina som propsade på ett tredje barn och att de skulle gifta sig.
Men på det nya jobbet fanns Casper, som hon beskriver som ”en person som utstrålar positiv energi och livsglädje, snäll och helt underbar med barn”. Han väckte en sida hos Martina som slumrat.

– Innan jag träffade min exman Jonas var jag ganska vild, levde livet och njöt av dagen, men det försvann med Jonas, som var den trygga, som ville ha ett bra jobb och säkerhet.
När jag träffade honom var jag 19 år och behövde den där stabiliteten. Men nu ville jag ha något annat av livet.

Under hösten försökte Martina berätta att hon inte var lycklig, att hon inte tyckte om livet med Jonas. Men han såg det inte som hon.
– När jag sa att jag vill ha mer sex till exempel, så höll han inte med, vi är så olika på det sättet. Han tyckte det var okej med sex varannan vecka.

Flörten med Casper började under hösten, han ringde, mejlade och visade andra tecken på uppskattning. Flera kollegor sa: ”Martina, han är nog kär i dig”, men hon sköt undan det, tänkte ”Nej, jag är gift”.

Men så började de jobba närmare varandra och Martina anförtrodde Casper att hon inte mådde bra i sin relation till Jonas. Så åkte de på en jobbresa ihop, då gick det som det gick.
– Det var så typiskt, jag och Jonas hade 14-årsjubileum samma dag som vi åkte ner på jobbresan. På mitt hotellrum stod blommor som Jonas hade beställt, det hade inte hänt tidigare år, så jag tror att han anade något då, säger Martina.

När de till sist hamnat i säng, tyckte Martina att allt kändes rätt med Casper. Ändå åkte hon med familjen på semester till Thailand.
Då pratade Jonas och hon mycket, men Martina tycker att hon kunde varit rakare.

Jonas upptäckte sms från Casper i mobilen.
– Till slut bröt jag ihop och sa att jag ville att vi skulle separera. Total explosion! Fan, vad jobbigt det var. Vi grät och pratade men jag sa aldrig hela sanningen, men det märkte nog Jonas för han blev väldigt misstänksam. Jag spelade dubbelspel i tre månader tills jag äntligen kunde flytta till en egen lägenhet i den stad i Småland där vi bor.

Hur berättade ni för barnen?
– Det var en lördag, på morgonen sa jag att vi måste prata med barnen. Men då var han så sur så han sa det rätt ut vid matbordet. Det blev totalt kaos i flera dagar, speciellt mellanbarnet hade svårt. Men efter det har det faktiskt inte varit några problem, jag blir förvånad över hur anpassningsbara barn kan vara.

Jonas träffade ganska snart en ny, men läget mellan Martina och Jonas är fortfarande spänt.
Hade er relation kunnat räddas, på något vis, om ni tagit tag i det tidigare?
– Jag hade lämnat Jonas oavsett, jag var ändå på väg. Hade jag vetat det jag vet nu, hade jag brutit upp tidigare. Den här trygga personen som vill ha sitt hus, det är inte roligt. Jag behöver någon som kan hitta på saker, som säger: ”Nu älskling har jag fixat barnvakt, vi sticker iväg en helg”. Ibland förut kunde jag se en kärleksfilm och tänka: ”Så borde det vara”. Det som är häftigt nu är att se att det faktiskt kan vara så i verkligheten, nu när jag träffat någon som vill samma saker.

Visserligen har inte Casper och jag varit ihop särskilt länge, så vi får se hur det går, men man vet inget innan man provat.
Hur gör du med framtiden?
– Vi ska bara ta det lugnt ett tag. Casper har också en dotter och hade det inte varit för barnen, hade jag flyttat in direkt. Men nu måste vi fundera. Casper bor i Göteborg, som är en bit härifrån, och jag har alltid tänkt att jag vill flytta ifrån den här mindre staden som jag bor i. Men det måste lösas rent praktiskt. Jag har frågor att ta ställning till, som till exempel om jag klarar att bo med barnen varannan helg eller hur jag ska göra. Vi skyndar långsamt. Men min äldsta dotter sa bara häromdagen: ”Mamma, du är så glad nu”.

Martinas bästa tips till dem som blir kära i någon annan är att inte bara falla utan först tänka igen varför förälskelsen uppstått.
– Om ens relation är bra blir man inte kär i någon annan, säger hon.
Men Martina ångrar inte det som hände.
– Visst kunde jag ha skött det bättre, varit ärligare. Och livet har förändrats, jag lever inte lika tryggt ekonomiskt längre. Men nu är jag så levande, har världens bästa jobb, mina barn har en gladare mamma som vill ta vara på livets möjligheter. Så det var ändå värt det.
(Alla namn i artikeln är fingerade.)