När pappa kom hem skulle det vara lugn och ro.” ”Pappa var den som sa till på skarpen om vi var för busiga.” ”Pappa läste läxor med oss.” ”Aldrig att jag såg min pappa med dammsugaren.” ”Pappa har aldrig bytt en blöja.”

Korta minnesbilder av pappans roll i familjen berättade av nu vuxna kvinnor. Inte så många av tidigare generationers pappor drog barnvagn på stan, hängde på öppna förskolan med bebis eller tog en cafe latte på
stan med någon annan föräldraledig pappa.
- Om vi går tillbaka till min generations pappor, så deltog de inte aktivt i arbetet med hem och barn. Men eftersom pappan drog in pengar till familjen vägde hans önskemål och åsikter tungt. Alla höll reda på hur han ville ha det, säger jämställdhetsexpert Ingemar Gens, som är född på 1950-talet.

Idag kretsar tillvaron inte längre kring pappa. Barnet är i centrum. Och dem vill även papporna ha tillgång till numera. I många fall lika mycket som barnets mamma.

Kanske kan man tala om en ny papparoll? Riktigt så enkelt är det inte, enligt Ingemar Gens. Visserligen tillbringar pappor idag mer tid med sina barn – men de fostrar inte lika mycket som barnens mammor gör, menar han, och tar en vanlig barnvagnspromenad som exempel:

- Pappan är passiv, han ”hjälper till” och kör vagnen, men det är mamman som tar alla beslut. Det är hon som packar skötväskan och bäddar ner barnet i vagnen. Det är en bra bit kvar tills det omvända inträffar: Att pappan packar alla prylar som behövs, bäddar ner barnet och sedan fråga mamman om hon vill köra vagnen. Att pappan är passiv leder ofta till missnöje. Han förstår inte mamman, eller hennes behov, och han är dålig på att följa hennes riktlinjer.

Ingemar Gens menar att vi har lång väg att gå mot delat ansvar för barnen.
– Att delta i att skjutsa omkring på barnvagnen betyder inte att man uppfostrar. Jag menar att 95 procent av alla barn i Sverige fostras av en kvinna. Att fostra ett barn är att dagligen ta små, mänskliga beslut åt barnen; som hur mycket köttfärssås barnet behöver på tallriken eller vilken tid ett lite äldre barn ska vara hemma på kvällen. De här besluten tas inte så ofta av en man, utan vanligen av en kvinna. Medan mannen oftare bestämmer över stora, övergripande ekonomiska beslut som storleken på lägenheten eller bilen.

I sitt arbete som jämställdhetsexpert leder Ingemar Gens pappagrupper. Fäderna i hans grupper får hemläxor. Den första är att ta ett litet beslut, till exempel att tycka till om vilken färg barnvagnen som ska köpas ska ha.
”Det struntar jag i”, säger en del pappor då.
Men det är ett beslut som måste tas, påpekar Ingemar Gens. Papporna får även i uppgift att förhandla om föräldraledigeheten, eftersom Ingemar Gens menar att nyckeln till ett jämlikt föräldraskap finns just där.

– Att välja bort föräldraledigheten är att gå miste om inträdesbiljetten till närhet och empati, säger han.
– Att vara föräldraledig handlar även om moral och ansvar, att sätta andras behov först, vilket inte är så viktigt i den manliga världen, konstaterar han vidare. Samt att det hos många av oss sitter i ryggmärgen att det är mamman som ska vara hemma med bebisen först – och den mesta av tiden.

Många studier tyder på att män vill dela lika, enligt Ingemar Gens.
– Män älskar sina barn lika mycket som kvinnorna gör och är lika viktiga för sina barn. Pappan är, om han tillåts vara det, lika bunden till sitt barn som en mamma är. Men det kan finnas en ovilja hos kvinnan när det gäller att dela med sig.

Att påstå att även kvinnor har del i att män inte delar på föräldraledigheten är känsligt, menar Ingemar Gens.
– Politiskt har man alltid ansträngt sig för att övertyga män om deras ansvar och att de inte ska smita undan. Därför tänker vi att män låter bli att ta ut sin barnledighet – inte att de hindras. Studier visar dock att det är kvinnan som bestämmer om vem som ska vara hemma och när. Men det är inte politiskt möjligt att, eller i den allmänna debatten, säga till kvinnor: ”var inte så snål – låt din man vara hemma litet också”. Jag är
övertygad om att det skulle uppfattas som skuldbeläggande av en grupp som gör så gott den kan att säga att mödrar manipulerar
föräldraledigheten…

Det som komplicerar det ytterligare är att moderskapet i sig blivit så viktigt, menar Ingemar Gens.

- Dagens framgångsrika kvinna måste visa upp en succéartad mammaroll. Men vore barnet högsta prioritet skulle vi dela mer på föräldraledigheten. Jag är övertygad om att de allra flesta känner att det skulle vara bäst för barnet om det fick så mycket som möjligt av båda föräldrarna. I mina pappagrupper säger papporna, redan innan barnet är fött, att de hamnat på efterkälken och inte vet hur de någonsin ska komma ikapp mamman.

Ingemar Gens övertygelse är att en man har allt att vinna på att vara hemma med sitt barn, få vara nära och ta om hand. Varför skaffar man barn om man inte ”delar” på ansvaret för det? frågar han sig.
– Att kvinnor är bättre skaffade att ta hand om barn är en myt. Däremot är de flesta kvinnor lite bättre tränade i att vara omhändertagande. Att som man plötsligt bli vårdande och omvårdande kan vara jobbigt och skrämmande med tankar om att ”det här har jag aldrig varit med om tidigare”. Men det praktiska runt att ta hand om ett barn är kunskap som man kan hämta in. Barn är ju konstruerade så att man ska tycka om och värna om dem. Barnskrik funkar på vem som helst. Fast det kräver en stark man att våga utveckla sin könsroll – och en stark kvinna som ”låter” honom få göra det.

Om kvinnan är föräldraledig den mesta av tiden skaffar hon sig fungerande rutiner för livet med ett litet barn. Det kan ta ett tag innan pappan har vardagen under kontroll och känner samma säkerhet. Om barnets mamma ofta ringer hem för att kolla att pappan klarar av uppdraget kan han känna att hon inte litar på honom och hans förmåga.
– Det finns föstås skillnader mellan kvinnor och män, men inget som har någon avgörande betydelse för föräldrarollen, säger Ingemar Gens.

– Min förhoppning är att vi istället för att vara mamma och pappa, är ”partners med barn” i en relation där båda föräldrarna är lika viktiga och där barnets välmående står i centrum. Det måste gå för två människor att lösa att barnet får lika mycket tillgång till båda sina föräldrar. Alla har det vårdande inom sig och den förmågan kan tränas.

Förmågan till inlevelse och medkänsla med andra formas tidigt, enligt Ingemar Gens, till exempel genom mamma-pappa-barn-lekar.

– För barnen är detta ingen lek utan att verkligen vara den rollen. Men hur ofta får pojkar vara mammor? Inte så ofta, vilket är läskigt eftersom vi blir människor genom att sätta oss själva i andras ställe: Hur är man som mamma, hur gör man? Det är svårare att bli empatisk med pistoler eller brandbilar som leksaker än med dockor.

– Om vi nu tycker att det är bra, ofarligt, och utvecklande för pojkar att leka med sina pistoler och puckla på varandra, varför uppmuntrar vi inte flickorna till samma lekar? frågar sig Ingemar Gens.

Föräldraskap där pappan och mamman är lika viktiga, varandras jämlikar och dessutom har fokus på ”hur gör man när man möter andra”, lyckas ofta mycket bra, enligt Ingemar Gens:
– Jag tror att det allra viktigaste i en människas liv är att få vara med andra. Vi är villiga att göra nästan vad som helst för att få vara tillsammans och utgöra en del av ett sammanhang.

Ett möte är en svår konst, som tar lång tid att träna upp, konstaterar Ingemar Gens.
– Mötet är inget vi kan av oss själva, men vi har förstås förmågan. Tyvärr finns det nästan oöverstigliga hinder. Pojkar tränas för att finnas i hierarkiska system, vilket är relationsfientligt.
– Som pojke leker och umgås jag bara med andra pojkar medan flickor är med flickor. Något föräldrar sällan ifrågasätter, utan mer konstaterar som en av livets faktum. Det betyder att de klassiska könsrollerna hela tiden får perfekt grogrund.

Enligt Ingemar Gens ökar barnlösheten bland män – var fjärde man har inga barn. Lägger man till socialt barnlösa män, män som har barn men aldrig träffar dem, stiger siffran till 40 procent. Denna trend är, anser Ingemar Gens, en katastrof för hela samhället.
– Män behöver bli mer empatiska. Barn, närhet, ömhet och omvårdnad föder just medkänsla och förmåga att leva sig in i hur någon annan känner. Det är en stor förlust att gå miste om den förmågan. Män som
aktivt fostrar barn startar inga krig.