Såhär tycker signaturen ”Lunkan”:

”Mamma-pappa-barn är ingen familj, det blir man först med flera barn och flera personer som ska samspela, inte ett barn som ska underordna sig föräldrarnas intressen.

En familj är en organism, inte ett antal indivder. Du får ditt egna liva tillbaka när barnen flyttar hemfrån och det livet kan bli långt. Dessutom bli ensambarn ofta lite bortskämda och har svårt att samarbeta med andra.”

Signaturen ”liv” växte själv upp som enda barn i familjen och saknade syskon:

”Därför har jag själv fyra barn. De ska inte uppleva den ensamhet och brist på träning av som blir i en familj med endast ett barn.

Träningen på att ge och ta fick jag först som vuxen, de som tränar detta med syskon har det lättare med relationer i vuxen ålder. Sedan när ens föräldrar blir gamla och skröpliga blir du helt ensam om att hjälpa dem, något jag fick erfara när min mor dog förra året efter lång tid sjukdom. Jag tycker det är egoistiskt att bara skaffa ett barn, men det går ju inte alltid att välja ibland blir det bara ett.”


Signaturen ”Pojkmamman” hoppas att de som inte tänkt skaffa syskon till sina barn tänker om:

"Visst, er son kommer säkert ha massa vänner, kompisar och människor som bryr sig om honom under hans uppväxt. MEN....ingen av dessa kan ersätta ett syskon!

Dessutom, har ni tänkt på när han blir stor??? När ni blir gamla och kanske jobbiga, vem ska han dela sina bekymmer med, som ärligen bryr sig? Vem ska han fira jul och kalas med när ni inte finns? Då får man hoppas att han har egen familj och att hans fru har lite syskon och kusiner till barnen att ha skoj med.

Självklart väljer varje familj själv, men era argument är så egoistiska så man blir mörkrädd (sorry). Tips är annars att skaffa ett syskon lite senare så att ert första barn hinner bli lite större, då kommer det inte kännas så "jobbigt"! Hoppas att ni tänker om."

Signaturen ”seducct” tycker inte att det är samma sa att leka med kompisar som att dela allt med ett syskon:

”Syskonrelationen är den längsta relationen man har i sitt liv (om allt går som det borde) och är helt unik.

Särskilt som någon annan sa här, när man som ensambarn förlorar sina föräldrar och står där själv - då önskar man innerligt att man kunde dela det med någon. (Självklart finns det inga garantier för att syskon ska bli bästa vänner, men det finns en sådan möjlighet i alla fall.)”

Håller du med? Diskutera HÄR!