Många av mina barnlösa/fria väninnor runt 30 upplever att deras omgivning alltmer kan liknas vid en distanslös mobb som kräver förklaringar till detta frivilliga eller ofrivilliga val. Det handlar om allt ifrån insinuationer om den där snabbtickande klockan till distanslösa frågor om infertilitet.

Jag tänker mig denna skara människor som en skränig flock olyckskorpar, eller som ett gäng självutnämnda familjepoliser med ett patologiskt behov av att berätta för andra när de ska skaffa barn.

Man skulle kunna tro att jag, som blev gravid ett år efter studenten, skulle sitta säker när det gäller syrliga kommentarer från omgivningen, men nej. Familjepolisens syn på den rätta barnaskaffaråldern sträcker sig bara över några få år och de skonar varken tjyvstartare eller de som sist kastar sig över mållinjen. Det är en fin gräns mellan att vara en mogen mamma som ”levt klart” och en övermogen egoistisk mamma med ena foten i graven.

Samma typ av gräns finns också mellan att vara en fräsch, ung mamma och en ungdomsmamma som förstört sitt liv. Jag hörde till den senare kategorin och därför fick jag stå ut med smarta kommentarer om hur ett barn är en riktig liten människa och inte en docka som man kan lämna tillbaka när man tröttnat på den.

Dessutom skulle jag snart bli ensam med bebisen, för unga losermorsor blir alltid det. Barn ska vara grädden på moset efter en lagom lång och jävligt seriös relation, annars får man skylla sig själv när det går åt pipsvängen. Ingen utbildning hade jag heller och tydligen står det skrivet i sten att ungdomsmorsor inte kan delta i några studier på högre nivå.

Med familjepolisernas olyckskraxande i mina öron försökte jag ändå göra det bästa möjliga av min situation. Inte en enda gång försökte jag lämna tillbaka den lilla människodockan och ibland mådde jag riktigt bra.

I några år fick jag leva i lugn och ro med barnet och dess far (som otippat nog inte rymde med första bästa cirkus), men snart började korparna otåligt slå med sina vingar igen och i kraxet som följde kunde jag urskilja ett budskap om syskon. Det måste jag ju förstå, att barn måste få syskon, annars blir dom osympatiska och får skitmycket att krångla med när föräldrarna dör.

Efter sex år kom barn nummer två och i och med detta trodde jag att jag täppt till truten på familjepolisen för gott. För nu hade ju ungen någon att välja begravningsmusik med och allt det där, så varför kraxades det fortfarande? Snart förstod jag att det nya barnet hade fel kön, typ samma kön som den första och då räknas det inte riktigt. Man får bara nöja sig med två om man har en av varje sort och båda är friska. Då ska man, när frågor om fler barn kommer på tal, ödmjukt knacka sin näve i ett trämaterial och svamla något om att man inte vill utmana ödet. Familjepolisen har nämligen tutat i folk att ytterligare ungar i sådana familjekonstellationer automatiskt föds med skador.

Är någon i det läget uppstudsig och skaffar fyra barn eller fler så blir det ett jäkla liv om att man för guds skull måste vara nöjd med det man har.
Numera är det alltså snedfördelningen av kön i min familj som bekymrar de där kraxande konstaplarna. För alla män vill ju helst ha en son, det måste jag väl ändå begripa. Vem ska stackars pappa nu sparka boll med hade jag tänkt? En dotter?
Skulle inte tro det.