Catherine och hennes pojkvän Halmat hade inte hunnit börja med preventivmedel efter att Angelina fötts innan Catherine blev gravid igen.
–Jag hann bara få mens en gång, säger Catherine till AlltomBarn.se.

Ganska snabbt kände hon att något var på gång och när hon gjorde graviditetstestet hos barnmorskan var hon i vecka sju. Då hade hennes dotter bara hunnit bli drygt två månader gammal.
– Jag började gråta, jag ville inte vara gravid så tätt inpå. Det kändes så dumt, min flicka var ju fortfarande bebis.

Catherine pratade med pojkvännen och med vänner. En del tyckte att det bästa nog vore abort, medan andra påpekade att det ”bara är jobbigt de två första åren och att barnen sedan skulle kunna leka bra ihop”.
– Tillslut kände jag att det här ändå är mitt och min pojkväns beslut. Och en abort kändes inte bra.

Tio månader efter första dotterns ankomst kom alltså nästa, en månad för tidigt, i januari 2009. En liten flicka, Ariana.

Men det var inte helt lätt att ha en liten nyfödd på ena armen och en mammasjuk snart ettåring på den andra.
– Det har varit mycket jobb och lite sömn.
–Storasyster blev gnällig och ville vara bebis igen. Helt plötsligt kunde hon inte hålla flaskan själv.

Nu, fem månader senare, fungerar döttrarna ganska bra ihop. Men det fungerar inte helt smärtfritt än.
– Ibland tar den lilla på storasyster, som kan bli arg och slå tillbaka. Men hon har inte varit lika svartsjuk på lillasyster som jag trodde att hon skulle vara.
– Igår hade de kul ihop. De tittade på en hårsnodd och skrattade tillsammans, säger Catherine, som ser fram emot en tid då flickorna kan leka och ha kul ihop.

Om ungefär ett halvår har Catherine tänkt börja arbeta som dagmamma.
– Jag vill ju arbeta med dagis-verksamhet. Varför då lämna bort mina barn för att ta hand om andras när jag kan göra både och?