Linda Johansson, 31, var i vecka 26 när hon fick kraftiga blödningar. Det var mitt i natten, den 23 maj i år, som det hände och Linda ringde till Karlskoga lasarett, som hänvisade henne vidare till Örebro.
– På Karlskoga sa de att de inte kan förlösa så små barn. Förlösa? Herregud, ska jag förlösas nu, tänkte jag, berättar Linda för AlltomBarn.se.

På Örebro sjukhus blev det fullt pådrag, flera läkare undersökte Linda och slutsatsen blev chockartad för henne. ”Du måste vara sängliggande här tills du blir mamma”, förklarade de.
– Jag skulle ligga och försöka hålla emot så länge som möjligt, men åtminstone i två veckor, eftersom chansen att barnet överlever är mycket större i vecka 28. Det kunde alltså innebära att ligga där i tre månader.

Under tiden som Linda låg på kvinnoavdelningen på Örebro sjukhus fick hon åka ned till förlossningen flera gånger. Men varje gång lyckades man avstyra en förlossning.
– Jag blödde varje dag och hade sammandragningar, jag mådde fruktansvärt. Jag förstår de som knäcks psykiskt av sådant här - det var otroligt påfrestande.

Natten till den 5 juni, i vecka 28, sov inte Linda någonting. Hon hade värkar var tredje minut och tillslut förstod hon att den här gången kanske det inte skulle gå att stoppa processen. Hon ringde Emil, som kom in.
– Jag hade ju blivit inringd tidigare, så jag hoppades att det skulle gå som förut, säger Emil till AlltomBarn.se.

Linda låg med en CTG-mätare intill sig som mätte hjärtljuden när hon plötsligt skrek rakt ut. Moderkakan hade lossnat från livmodern. Nu blev det fart på personalen, som började skrika order åt varandra.
– Jag förstod direkt att det var allvar, säger Emil. Det hade jag lärt mig, att det inte var mycket som stressade upp personalen på det där stället, men nu var det panik. Det bästa jag kunde göra var att hålla mig i bakgrunden och inte vara i vägen.

Linda åkte ner till operationsavdelningen för akut kejsarsnitt. Utanför i väntrummet satt en mycket orolig Emil.
– Jag tänk te mig värsta tänkbara scenario, jag såg framför mig en stor kista och en liten. Och jag tänkte ”vem ringer jag om allt går åt helvete?”.

Tillslut kom barnläkaren ut. Han meddelade att bebisen vägde 750 gram och var 34 centimeter lång och att Emil snart skulle kunna få titta på honom.
Han försökte föreställa sig hur det skulle se ut. Han hade sett program på teve med mindre prematurer än Melvin.
– Men inga teveprogram kunde förbereda mig på det här. När jag kom in var Melvin inlindad i plast. - Det är så de gör, eftersom bebisens hud är så känslig. Han var kopplad till respirator och hade slangar i halsen. Han kunde fått plats i min ena hand. Jag bara grät rakt ut. Det var en sådan chock. Som nybliven pappa vill man ju hjälpa och försvara sitt lilla barn, ta allt. Men jag kände mig så hjälplös.

På uppvaket visade Emil en bild av deras son för Linda. När hon blivit piggare fick också hon hälsa på hos Melvin.
– Det var så absurt. Man vet ju hur det ska kännas att få ett barn, den där omedelbara känslan av lycka och kärlek. Men den känslan kom inte där och då med Melvin, säger Linda.

– Han såg ju ut som en liten fågelunge. Jag kände ingen tillhörighet och det kändes bara overkligt. Det är ju sådant som man läser om eller ser på tv och nu handlade allt det här helt plötsligt om oss. Men jag skäms fortfarande för hur jag kände då, att det tog så lång tid att ta honom till sig som min son.

Melvin mådde förhållandevis bra och kunde andas själv. Redan dagen efter fick de möjlighet att hålla i honom.
– Det var magiskt, berättar Linda. Jag fick en helt annan känsla för Melvin efter att jag fått hålla honom. Men det var först senare, när jag kunde byta blöja på honom själv och plocka med honom som jag kände mig som en riktig mamma till honom, berättar Linda.

Linda blev utskriven fyra dagar efter kejsarsnittet och sedan besökte Linda och Emil sin Melvin varje dag i tre månader. Sommaren gick och den 8 september blev Melvin utskriven. Idag mår han förhållandevis bra. Han är ungefär lika stor och tung som en nyfödd, 3.900 gram och 52 centimeter lång.
– Det är först nu som den värsta oron släpper, förklarar Emil. Men nu har ju nästa fara dykt upp - svininfluensan. Melvin tillhör ju en riskgrupp och jag är totalt livrädd för att han ska få den. Han har kämpat nog, man vill inte att han ska få något sådant.

Men Melvin verkar vara en stark liten grabb. Förutom en blodförgiftning efter tre dagar utanför livmodern och en hjärnblödning har Melvin klarat sig bra. Blodförgiftningen kunde botas och hjärnblödningen visade sig ligga i ett hålrum i huvudet och orsakade inget tryck. Och när de fick ta hem honom från neonatalen var den borta, berättar Linda.

Han klarade sig också utan syrgas vid sin första förkylning, vilket inte är självklart för barn som fått behövt syrgas mer än 28 dagar efter förlossningen. Då får barnet diagnosen "kronisk lungsjukdom", vilket kan leda till att man får astmatiska besvär vid exempelvis förkylning.

Idag kan Melvins utveckling jämföras med en 2-5 månadersbebis. Han är mycket starkare i ben och nacke än en tvåmånaders. Kontaktleendet finns där sedan ett par veckor tillbaka, han öppnade händerna tidigt och kan nu greppar med dem.
– Han är med och är nyfiken på vad som händer i rummet och har en jättefin blick, förklarar Linda. Han pratar mycket och har blivit allt mer social.

Storasyster Maja får vara hemma från dagis, för att minska infektionsrisken.
– De funkar så bra ihop, Maja har varit riktigt mammig med Melvin, förklarar Linda. Det är först nu som hon låter mig gå på läkarkontroller med Melvin utan henne. Hon har varit så orolig, för man vet ju aldrig hur länge jag blir borta när jag åker till sjukhuset.