Annas dotter Emma föddes i mitten av maj i år. När Anna var på ett av sina sista besök på mödravården före förlossningen frågade barnmorskan: "Tänker du amma?" Det tycker Anna var en märklig fråga.

– Ungefär som om det är ett beslut man tar i förväg. Jag associerar lätt till lata amerikanska mammor som väljer att mata med nappflaska för att det är käckt ...

– För mig var det självklart att jag skulle amma, även om jag inte hade funderat så mycket på det.

Processen att identifiera sig som en flaskmatande mamma har inte varit helt lätt. Anna säger att blivande mammor matas med information om hur viktig amningen är, för anknytningen mellan mamma och barn, för barnets immunförsvar och som skydd mot allergier.

– Det är bra att man får den informationen, men när amningen inte fungerar är det lätt att få skuldkänslor och känna sig som en dålig mamma, säger Anna.

– Och eftersom många barnmorskor också säger att "alla kan amma" är det lätt att det föds tankar som "fungerar det inte för att jag, omedvetet, egentligen inte vill amma?".

Problemen för Anna började när Emma var ungefär två veckor. Fram till dess hade amningen fungerat bra, Emma sög och verkade få i sig tillräckligt. När det blev ett sår på ena bröstvårtan ringde Anna amningsmottagningen på Södersjukhuset och fick råd. Hon prövade amningsnapp att trä på bröstvårtan, men tyckte inte att det fungerade och använde den inte mer.

– Såret blev bara värre och värre. Till slut var det en öppen krater. Det var ingen vävnad kvar på bröstvårtan och mjölken rann bara rätt ut. Då bröt jag ihop totalt, men fortsatte ändå att amma. "Herregud hon måste ju få mat" kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag ville verkligen amma och kände nästan att Emma skulle dö om jag inte kunde ge henne mjölk. Det var väldigt jobbigt.

På amningsmottagningen fick hon låna en pump att använda på det onda bröstet så att det skulle kunna läka i fred. Hon fortsatte att amma på det vänstra.

Men det högra bröstet ville aldrig läka trots att hon fick penicillin. Det rann mjölk i princip hela tiden och på nätterna låg Anna med en handduk virad runt bröstet. Hon sov på plastfrotté för att inte blöta ned hela sängen.

– Jag vaknade ofta eftersom det blev blött och kallt. Till slut fick jag sömnstörningar. Jag kunde inte somna om. Vid det laget var jag som ett vrak. Hela tillvaron handlade om Emmas mat och mina bröst.

Tillbaka på amningsmottagningen såg personalen hur dåligt hon mådde och sa att de kunde hjälpa Anna att sluta amma om hon ville. Och till slut bestämde sig Anna. Då hade mjölken börjat sina på det bröst som ändå fungerat.

– Förmodligen sinade det för att jag var stressad, för annars brukar man ju hävda att bröst inte kan sina på mjölk om man låter barnet suga.

Anna fick läkemedel som stoppade mjölkproduktionen och kände sig trots allt ganska lättad av sitt beslut. Emma var då sju veckor.

– Det är en väldig tillfredsställelse att kunna ge sitt barn mat från bröstet och jag hade otroligt svårt att acceptera tanken på att det inte fungerade för mig. Men så här i efterhand kan jag känna att jag inte skulle ha kämpat så länge. Det blev en nedåtgående spiral som gjorde att jag mådde både fysiskt och psykiskt dåligt.

Anna säger att hon önskar att mödravården bättre skulle följa upp hur mammorna mår.

– Jag har hört många nyblivna mammor som känner så. De har problem med foglossning, sprickor i underlivet eller med amningen. Men efter förlossningen är det som att all fokus hamnar på barnet. Det tror jag kan förvärra mammornas problem.

I dag försöker Anna se fördelarna med flaskmatning.

Det som har varit svårt har varit att hitta information om hur man ger bröstmjölksersättning på flaska. Hur gör man om det kommer luftbubblor i flaskan? Vilka nappar är bra? Hur mycket äter ett barn? är några av frågorna hon fått leta sig till svaren på.

Många kvinnor som inte ammar brukar vara rädda för att gå miste om den fysiska närhet som amningen ger. Men Anna tycker snarare att närheten till Emma blev bättre sedan hon började med nappflaska.

– Jag hade så ont, bröstet läckte, och kunde inte hålla Emma ordentligt. Det var så lätt att hon kom åt det onda såret. Det går att sitta tätt och nära även när man matar med nappflaska. Och vi tittar ofta varandra djupt i ögonen. Det är mysigt, säger Anna.

En annan fördel som hon kan se med flaskmatning är att pappa Magnus, Annas sambo, också får möjlighet att mata och vara nära under matningen.

– Han tar oftast Emma på morgnarna innan han går till jobbet. Då får de en liten egen stund tillsammans och jag kan sova lite längre.

Flaskmatningen ger också Anna en större frihet som mamma, tycker hon. Hon kan åka till simhallen ett par timmar någon gång då och då och låta sin mamma, Emmas mormor, vara med Emma.

– Då känns det som om jag bjuder på en mysstund med Emma, men i början var jag väldigt noga med att det bara skulle vara jag och Magnus som skulle ge Emma mat.

Emma är sex månader i dag och sitter i soffan bredvid Anna och leker med en färgglad boll med handtag som hon grabbar tag i. När det är dags för bröstmjölksersättning på flaska sätter sig Anna med Emma nära i famnen.

När Emma var mindre och Anna precis börjat mata med nappflaska kunde hon känna att en del tittade på henne när hon gav sin dotter mat i offentlig miljö.

– Jag vet inte om det var inbillning, men jag trodde att de tänkte "vad är det där för hemsk mamma som inte ammar sitt barn". Men egentligen har jag aldrig blivit otrevligt bemött. Jag har hört talas om mammor som blivit utslängda från amningsrum för att de matar med nappflaska.

- Det känns nog inte kul, säger Anna. För en flaskmatande mamma kan ju ha samma behov av avskildhet.

De skuldtyngda tankar som Anna hade i början om att hon var en dålig mamma som flaskmatade har hon nu helt skjutit åt sidan.

– En bra mamma är man när barn och mamma fungerar tillsammans. Det gör vi nu.