Lilla Inga är drygt en månad och ligger som en groda och sover mjukt på Brittas arm. Efter att ha ammats på förmiddagen sover hon länge och väcks knappt av något enda ljud.

Första dottern Edit, som i dag är två år, föddes en stekhet dag i juli 2005. Fram till födseln hade Britta, som är 34 år i dag, främst fokuserat på att klara av förlossningen. Hon hade läst på om de olika skedena, vilka olika ställningar man kan föda i och hur smärtan kunde kännas.

- Med amningen tänkte jag att det ordnar sig säkert. Jag hade inte förberett mig på något särskilt sätt.

Hon hade föreställningen om amning som något "varmt, naturligt och mysigt". När Edit låg där som ett mirakel på bröstet var det en obeskrivlig känsla av kärlek, men med amningen blev det svårare.

- Personalen forcerade henne för mycket, lade henne direkt nära bröstvårtan för att hon skulle suga. Jag hade sett fram emot det där att hon skulle leta efter bröstet, men det fick hon inte.

Edit hade svårt att få tag om bröstet, hon sög bara längst ut och Britta fick till en början skedmata henne. Vid det laget var hon rejält stressad. Och värmen gjorde det hela ännu svårare. Brösten blev ännu större av hettan, kändes det som.

- Jag var stressad över att det inte gick så bra att amma och att all personal gav olika besked om hur jag skulle göra. Någon sa att hon skulle ligga utefter min sida, någon annan att jag skulle ligga ned och amma, en tredje att jag skulle ha Edits huvud i mitt armveck.

Britta fortsatte att kämpa på med amningen, trots att bröstvårtorna blev allt sårigare.

Efter två dagar fick hon och Edit åka hem från BB, på femte dagen fick hon mjölkstockning med fyrtio graders feber. Ett av brösten fick en knöl, värkte och kändes som att det skulle spricka. Bröstvårtorna blev så såriga att de blödde. Smärtan hon kände hade då gått från att vara uthärdlig till att vara rent outhärdlig.

- Smärtan gick rätt igenom kroppen. Under förlossningen kunde jag profylaxandas när det smärtade som värst, men det gick inte alls nu. Det gjorde så ont att jag grät.

Britta fick antibiotika utskriven av en läkare. Och på mödravårdscentralen fick hon rådet att använda amningsnappar och det blev räddningen för Britta.

- För problemet verkar vara, säger Britta, att mina bröst inte passar mina barn som har ganska små munnar. Eller att mina barn inte passar mina bröst beroende på hur man ser det

Amningsnappar är tunna nappar som man sätter på bröstvårtan. Dessa använde Britta sedan under hela amningstiden, hon ammade Edit i nio månader. Hon använder dem också nu när hon ammar sitt andra barn Inga, men vill försöka vänja sig av med dem.

- Det var en sådan lättnad, det funkade på en gång. Tidigare hade jag varit orolig för hur mycket Edit egentligen fick i sig. Men nu kände jag direkt att hon kunde suga mycket bättre. Ett spädbarns mun har ju en enorm kraft, det var bara det att Edit inte riktigt fick tag.

När Britta tänker tillbaka i dag är hon förundrad över att alla barnmorskor ger så olika råd. Det blir förvirrande för en förstagångsmamma.

- Det pratas så mycket om att man ska amma och gärna länge, men inte om hur man gör om det inte funkar. När det gör så ont hamnar all fokus på brösten. "Stackars bröst som inte blir tömt" kunde jag tänka, i stället för att tänka på Edit.

I samband med mjölkstockningen kom Britta i kontakt med amningsmottagningen på Danderys sjukhus. Där träffade hon en barnmorska som kom att betyda mycket för henne. Hon gav råd om hälsokostpreparatet Lecithin, som ska göra att mjölken inte koagulerar lika lätt. Preparatet har Britta sedan ätit under hela tiden hon ammat, också nu med Inga. Det har hjälpt henne mot att få fler mjölkstockningar.

Barnmorskan gav också rakare besked om amningen.

- "Barnet äter när det äter", sa hon när jag undrade om Edit verkligen sög ut all mjölk från bröstet. Man ska inte stressa brösten genom att pumpa ur eller väcka barnet när det sover.

Hon fick också stöd i att fortsätta med amningsnapparna, eller "tuttsnuttarna" som hon kallar dem. De har löst amningen för henne. Men hon har ändå en liten kluven känsla till dem.

- Jag kan tycka att de är lite pinsamma. Det är inte så att jag känner mig som en dålig mamma, inte alls, men det är det där att jag måste ha något extra tillbehör för att kunna ge mitt barn mat. Det stämmer inte överens med bilden av mig själv.

- Det känns som om folk som tittar tycker att jag är lite för fin, att jag är lite speciell eller inte tål smärta - jag som egentligen är ganska smärttålig, säger Britta.

Egentligen tycker hon att det är lite löjligt att hon tänker så, men det är någonting med hela "paketet" att föda barn som andas naturlighet - och som hon tror att de flesta blivande mammor vill uppleva: graviditeten när magen växer och barnet börjar sparka, förlossningen när barnet äntligen kommer ut och amningen när barnet ligger tätt, tätt, nära. Naturligt och enkelt.

- Jag vet förnuftsmässigt att livet inte alltid är så. Och jag ammar ju hellre med de här napparna än inte alls. Eftersom nappen inte är helt rund utan har en rundning för näsan så ligger barnet nära huden ändå.

Trots den lite kluvna känslan till "tuttsnuttarna" beskriver Britta amningen ungefär så som hon faktiskt såg den innan barnen föddes. Rofylld och med en stor känsla av samhörighet med barnet.

- När man sitter ned med barnet i famnen kan det först vara ganska smärtsamt när barnet suger och mjölken kommer. Det krampar till ända bort åt armhålan. Utdrivningsreflexerna är inga smånyp direkt, det är en väldigt kraftfull känsla.

- Men sen blir det väldigt rofyllt. Oxytocinet gör att man ibland känner sig helt nedsövd, man slappnar av. Och i detta rofyllda känns det som om kärleken till barnet får mer plats. Känslan av närhet är så stark, det är bara vi två. Det känns fullständigt tryggt. Det är en ynnest att få komma så nära ett barn.

Oxytocin är ett lugnande hormon som utsöndras i kvinnans kropp när hon ammar.

Britta brukar småprata lite med Inga och stundvis följa henne med blicken när hon äter.

- Det kan ju vara lite bökigt också. Det är något som stör, det kommer för mycket mjölk, hon måste rapa. Det är ett samspel, vi måste förstå varandra.

Den sexuella laddning som brösten kunde ha tidigare har förvunnit sedan hon fött barn, säger Britta.

- Nu känns brösten mer som en "lös del av kroppen", det kan jag tycka är lite synd. Inte så att jag känner mig som en mjölkkossa - att brösten bara är till för barnen - men de är alldeles för känsliga för beröring. Det är inte lika njutningsfullt att bli berörd på brösten längre. Och det är en känsla som tyvärr inte hann komma tillbaka mellan barnen. Jag hoppas att den gör det senare.

Trots den nära känslan till barnet som amningen för med sig säger Britta att hon kan längta till att barnen blir lite större.

- Jag ser fram emot att se barnen växa och är nyfiken på vilka individer de ska bli. Att jag kan vara nära, men ändå få hålla på med lite egna saker. Pysslet med ett spädbarn tar mycket tid.

Det gnyr lite i soffan där Britta lagt ned Inga under en filt. Snart är det dags för mat igen vid mammas bröst innan Edit ska hämtas på förskolan.