När Sandra Johansen, från Bankeryd, Jönköping, blev gravid med sitt tredje barn - det första gemensamma med hennes man Lars - var lyckan stor. Men på första ultraljudet fick paret en chock. Barnet hon bar på hade en utväxt på rumpan.

Läkarna talade om att det kunde röra sig om ett ryggmärgsbrock, vilket innebar att det fanns en risk för att barnet var förlamat från halsen och ner, berättar Sandra.
– Då bröt jag ihop, vi blev väldigt chockade, säger Sandra till AlltomBarn.se.

– Jag kände bara att om det är ryggmärgsbråck, då vill jag ta bort barnet. Jag kunde inte se ett liv framför mig med ett förlamat barn, ombyggnad av huset och den tid ett sådant liv kräver, när jag redan har två barn sedan tidigare.

Paret fick en akutremiss till Linköpings lasarett och flera kontroller gjordes där. Men fortfarande kunde ingen säga med säkerhet vad det var för en utväxt.
– Läkarna rådde mig i stort sett att ta bort barnet. Så vi bokade tid för abort.

Tiden för ingreppet närmade sig och Sandra kände allt mer att hon inte ville göra det. Och på dagen då aborten skulle ske, i vecka 16, dök Sandra aldrig upp.
– Klockan 10.00 skulle jag vara på sjukhuset. Men vid 09.00 pratade jag med min sambo i telefonen och vägrade lägga på luren innan klockan va 09.50, för då visste jag att jag inte skulle hinna in, berättar hon.

Ytterligare kontroller visade att utväxten inte alls var ryggmärgsbråck. Troligen handlade det om teratom - en ofta godartad, men stor, cysta.

Beskedet gav paret nytt hopp, som dock snart kom att grumlas. En sådan tumör medför nämligen en stor risk för att barnet dör i magen. Detta betydde regelbundna kontroller av att barnet var vid liv.
– Även om vi var glada för varje dag det rörde sig i magen så kom paniken och känslan av att vi kanske borde välja att ta bort barnet ändå.

Vid nästa besök på lasarettet i Linköping fick Sandra och Lars ett sämre besked. Sandra uppfattade läkaren som att hon ansåg att det var så pass illa ställt med barnet att det var lika bra att göra en abort. Då fanns det inte mycket tid att fundera på. Sandra var i vecka 17 och bara sex dagar senare skulle det vara för sent för en abort utan länsstyrelsen medgivande. Ännu en tid bokades alltså in.

De två dygnen innan ingreppet grät Sandra konstant. Men så, klockan sju kvällen före, ringde telefonen. Det var hennes läkare.
– Han frågade hur jag mådde. Vilken läkare gör det, egentligen? Jag började gråta och sa att jag inte ville ta bort barnet trots att jag fått den rekommendationen, berättar Sandra.

Han blev förvånad, enligt honom behövdes ingen abort om inte Sandra själv ville, barnet skulle kunna klara sig mycket bra, om allt ville sig väl.
Och efter de många vändorna fram och tillbaka vändes nu parets värld till rätsida igen.

Resten av graviditeten utgjordes av otaliga kontroller. Från vecka 28 undersöktes fostret varje vecka och från vecka 32 dubbelt så ofta. Kejsarsnitt var planerat till 18 mars 2008 på Karolinska, Solna i Stockholm. Barnet fick under inga omständigheter födas normalt, då skulle tumören brista och barnet riskera att dö.

Men redan på tisdagen veckan innan gick vattnet och snittet fick göras akut på det lokala sjukhuset, Ryhov. Där hade man dock ingen erfarenhet av att hantera teratom och 1,5 dygn senare opererades flickans utväxt bort på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm.
– Det visade sig att tumören var elakartad. Men allt gick ta bort.

Idag har lilla flickan, Hanna, 14 månader, än så länge inte visat tecken på fler utväxter och läkarna hyser goda förhoppningar om att hon ska bli helt frisk utan några men.
– När jag tänker tillbaka på att jag övervägde en abort börjar jag gråta. Vi är så lyckliga över att ha henne hos oss, hon är ängeln i våra liv, lilla Hanna.

Efterlysning! Har du också en mirakelbebis? Hör av dig till redaktionen@alltombarn.se och berätta! Skicka gärna med dina kontaktuppgifter så att vi kan höra av oss.