Jag sa till läkaren i går att jag gett upp och att jag var säker på att Petter skulle dö den dagen jag släppte taget.
Kl 19.05 somnade han in i min famn, änglarna hämtade honom. Jag fick följa honom över gränsen till den dimension där han nu är.

Vi har sovit kvar på USÖ i natt, ville vara nära den kropp jag så innerligt älskat, ville ha personalen att gråta hos när ångesten blev för tung.

Kroppen är nu bara ett skal, ett svalt litet skal, själen är fri att ligga hos mig när han vill. Livet slutade snabbt det var bara Petter, jag och min älskade vän Linn i rummet, de sista andetagen var så lugna, innan var han rosslig i sina lungor men nu andades han normalt.

Under dagen i går så visste jag att Petter skulle gå vidare, jag talade om att det bara finns en läkare som jag känner kan konstatera hans dödsfall, om den läkaren fanns i huset så ville jag att han skulle komma.

En läkare som inte har haft hand om Petter, men som Petter såg som sin kompis. I går kväll var han inte i tjänst men sköterskan ringde honom, han ordnade barnvakt till sina barn och åkte från Karlskoga och in till oss, bara för oss.