Flyget mellan Heathrow och Arlanda en söndag i juni: min 5-åring sitter ensam vid fönstret. Framför honom sitter en kvinna i 25-årsåldern,
brunbränd och med det solblekta håret uppsatt i en slarvig hästsvans.

Femåringen sätter sig tillrätta på sin plats och när han gör det tar
han spjärn mot stolsryggen framför sig. Den solblekta hästsvansen
vänder sig omedelbart om och talar om för honom att...ja, jag uppfattar
inte allt eftersom jag sitter på andra sidan mittgången med mina två
andra barn, men det är mycket allvarliga ord om hur illa hon tycker om
det han just gjorde.

Sedan vänder hon sig tillbaka, lutar huvudet mot väggen och försöker
sova.

Femåringen blir litet stukad av tillsägelsen. Han tittar ut genom
fönstret, slumrar till, leker förstrött med sina bilar. Ibland vrider
han på sig och någon gång när han gör det tar han spjärn mot
stolsryggen igen och jag ser hästsvansen skruva irriterat på sig. När
vi reser oss upp för att gå ut vänder hon sig om, skakar på huvudet,
flinar hånfullt och jag förstår att hon avskyr, verkligen avskyr, min
unge.

Jag borde ha sagt något till henne förstås, påpekat det i orimliga i
att en 5-åring med korta ben inte någon enda gång ska röra vid hennes
stolsrygg under en två-timmars flygresa. Kanske rentav upplyst henne om att det inte finns någon sova-ostörd-garanti i ekonomiklass. Men vi
hade rest i 18 timmar och jag orkade inte ta den striden. Inte där,
inte då.

Istället tänkte jag på hur jag allt oftare möter en slags nolltolerans
gentemot barn: barn ska inte prata eller skratta litet för högt, ska
inte ha spring i benen, ska inte störa. Barn ska uppföra sig, de ska
kontrolleras, annars har de inte ute bland vanligt, hederligt, icke-störande folk att göra.

Nej, jag menar inte att barn ska kunna bete sig hur som helst eller att
de ska vara med i alla sammanhang, inte alls. Men jag önskar att vi
kunde försöka komma ihåg att barn också är människor, inte jobbiga små vättar som kan hållas inlåsta i ett tornrum någonstans tills de fyllt 21 och vet att uppföra sig “som folk”.

Kanske vi kunde komma ihåg att om vi över huvudtaget ska fortsätta med hela den här mänsklighetsgrejen så behövs det barn: de är liksom en förutsättning för alltihop. Vi får helt enkelt stå ut med att barndomen
är en del av livet, av allas våra liv. Vi får stå ut med - och framför
allt ha ett visst mått av överseende med - det faktum att vi alla
börjar som livliga, högljudda små personer som inte alltid vet hur vi
ska bete oss och som inte kan kontrolleras till hundra procent, hur
mycket våra föräldrar än försöker. Vi är ju faktiskt barn i början.

Ingegerd Landström

 

Vill du också bli sommarkrönikör på AlltomBarn.se?

Mejla ditt bidrag, samt en bild och lite information om dig motsvarande faktarutan här till höger, till redaktionen@alltombarn.se.

Obs! Krönikan får vara max 2 000 tecken och måste anknyta till föräldraskap, familj eller barn.

(Glöm inte porträttbilden. Utan den kan vi inte publicera din krönika.)