Jag får ofta frågan om vi inte vet hur man skyddar sig. Ungefär som att det skulle finnas vuxna människor i Sverige 2010 som varken fått kläm på hur barn blir till eller hur man undviker att det sker.

Jag får lika ofta tips, oftast av andra män, om att jag skall sätta på en slangklämma på snoppen eller i alla fall knyta en rejäl dubbelknut. Dessa tips följs utan undantag av kollektiva höhöhö-skratt, och skrattar högst gör de som inga barn har själva.

Och jag frågar mig varför ingen på samma sätt ifrågasätter eller häcklar de barnlösa eller de som valt att ha 1,2 barn eller vad nu genomsnittet är. Budskapet är tydligt, i alla fall för mig: att ha många barn är konstigt, och den som har många barn är antingen okunnig eller saknar spärrar.

Men det är inte bara bland gubbarna kring fikabordet som den typen av åsikter kommer fram. När vi var på återbesök hos barnmorskan en tid efter att tvillingarna fötts (nummer tre och fyra av fem) så höll hon fram bjudskålen med kondomer inte bara en utan två gånger. Och så frågade hon med allvar i rösten om vi verkligen hade tänkt skaffa fler barn. Ungefär som om vi var två hormonstinna och ganska blåsta tonåringar som av okunskap och okontrollerad kättja hamnat hos henne igen. Hon om någon borde väl veta att barn inte blir till av en slump och att vuxna människor faktiskt kan tänka själva?

Som tur är låter jag mig inte provoceras av vare sig höhöhö-skratt eller förnumstiga barnmorskor. Inte längre. Däremot blir jag oerhört glad när de jag pratar barn med inte reagerar som om det vore något konstigt med stora familjer utan i stället delar min glädje över att ha många barn. Och tv-serien Familjen Annorlunda kunde gott inrikta sig litet mer på familjer som verkligen är annorlunda. Vi som är stora familjer är inte ett dugg annorlunda nämligen. Vi är bara fler…