Theresia Jensen, från Köping, hade haft en smärtfri graviditet fram till vecka 15. Då började foglossningen.
– Det blev värre och värre och i vecka 25 var jag tvungen att sjukskriva mig. Då klarade jag inte av att leva ett normalt liv. Det var jättejobbigt, säger Theresia till AlltomBarn.se.

Theresias barnmorska såg inga problem med att sätta igång förlossningen fyra veckor tidigare än beräknad förlossningsdag, berättar hon. Men det höll inte hennes läkare med om.
– Han menade att det inte är bra att sätta igång förstföderskor, eftersom det så ofta leder till akut kejsarsnitt. Jag sa att de gärna fick snitta mig, bara jag skulle slippa den där smärtan.
Men läkaren ändrade sig inte.

Theresia gick på flera läkarbesök och lade fram samma önskan, utan att få något gehör, förklarar hon.
– Den 14 januari, när bebisen skulle ha kommit kunde jag varken ligga, sitta eller stå. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som jag mådde då. Men läkarna sa samma sak - att jag inte var mogen för förlossning.

Nu var Theresia inte längre förväntansfull inför bebisens ankomst, utan kände sig bara ledsen och trött.
– Jag ville bara att det hela skulle vara över, säger hon.
Den 26 januari, när Theresia var på sin pappas 50-årskalas fick hon värkar. De kom med 1-2 minuters mellanrum och hon tänkte att äntligen skulle det vara dags. På förlossningen sa man att de skulle avvakta lite innan de kom in.

På morgonen gick värkarna över, men kom tillbaka nästa natt. Så höll det på i tre nätter. Tills vattnet gick.
– Det sa splash när en liter vätska rann ut.
När Theresia kom till förlossningen fick hon dock ett annat besked.
– Läkaren som undersökte mig sa att jag inte haft någon vattenavgång. Han föreslog att jag kunde ha kissat på mig. Jag har i mitt vuxna liv aldrig kissat på mig, men jag vet att det inte var kiss det handlade om.
Så hon fick åka hem igen.

Väl hemma i Köping skickade barnmorskan, som anade oråd, tillbaka Theresia till sjukhusets specialistmödravård. Där gjorde de ett ultraljud och konstaterade att en vattenavgång måste ha skett, berättar Theresia.
– Det fanns nästan inget fostervatten kvar och de blev tvungna att sätta igång mig.

Therese fick starkare och starkare värkar, men inget hände. Fjorton timmar i samma tillstånd passerade.
– Jag sa: nu måste ni låta mig vila eller plocka ut barnet. Då gav de mig värkhämmande så att jag skulle få sova. Men det bet inte på mig. I ett dygn låg jag med fulla värkar.
– Tillslut kände jag att jag inte skulle klara mer och vrålade rakt ut: skär ut ungen nu eller skjut mig!

Sambon och Theresia som var ensamma i rummet kunde plötsligt se att barnets hjärtfrekvens ökade. När de hade stigit från 120-150 slag per minut till 200 tryckte de på larmknappen, förklarar Theresia.
– Men barnmorskan som kom verkade tycka att vi överdrev. ”Den här maskinen larmar om det händer något” sa hon till oss.

Just då kom en läkare in.
– Han undrade vad barnmorskorna höll på med. ”Det här barnet måste ut” sa han. ”Hon ska in på operation inom 15 minuter”. Då blev jag rädd, säger Theresia.

Theresia blev lokalbedövad och kejsarsnittet gick bra, berättar hon.
– Men efteråt ville inte min livmoder dra ihop sig och totalt förlorade jag 2,7 liter blod. Tillslut svimmade jag av och minns sorgligt nog inget av första mötet med min son.

Under överburenhet kan man räkna med att barnet blir 250 gram tyngre för varje vecka som går. Och eftersom Theresia hade gått nästan tre veckor över tiden vägde bebisen 1,2 kilo extra. Theresia, däremot, vägde inte mer än 52 kilo.

Isac, som sonen fick heta, klarade operationen bra, trots att han fått avföring i fostervattnet.
– Att det inte var någon fara med honom berodde säkert till stor del på att han var så stor.

– Jag har kommit fram till att det inte kan vara meningen att jag som var så liten skulle föda ut den 5 kilo stora bebisen på 54 centimeter. Att det var därför inget hände.

Theresia berättar att hon gärna skulle ha fler barn.
– Men jag vågar inte. Efter den här upplevelsen känner jag inte att jag kan lita på förlossningspersonalen igen. Jag tänkte att antingen kommer jag att dö eller barnet, säger hon.
– Jag är glad att jag har det barn jag har och att vi båda är i livet.