"Svär dom en gång till så stänger jag av teven" sa Tess mormor när vi var på besök en lördag för några veckor sen. Lillfröken satt i en fåtölj och tittade storögt på min mamma. Kunde hon verkligen stänga av, det var ju ett barnprogram. 

Ja, det var just det som gjorde mig själv så förbannad. Livet enligt Rosa hette serien som följde efter Bolibompa på lördagarna. På en sådär lagom tid för en femåring att sitta kvar i tron om att programmet vände sig även till henne.
Det var inga fina ord det bjöds på mellan varven. Jag tror att det flesta svordomar var med och äckliga gubbslem fick man också på köpet.
Vad är det för något? Har manusförfattaren fått hjärnsläpp? Även om serien nu vänder sig mer till ungdomar så tycker jag att språket som används är under all kritik. Vad vinner man på det? Sen sitter vi där och klagar på ungdomarnas språk när det är den äldre generationen som bäddar för det.

När jag var liten fanns det inga svordomar i barnprogrammen. Allt var så snällt. En liten Drutten som sjöng hejarramsor tillsammans med en krokodil eller en liten katt vid namn Misse som sjöng om sin lilla knäppa familj.
Göta Petter var väl det värsta som sades av en liten gumma som blev liten som en tesked. 

Alla dessa ljuvliga sagor rullar just nu i bilen på mina gamla kassettband. Bara det att överhuvudtaget äga någonting där man kan spela dessa band är, nja kalla det annorlunda eller kanske rentav retro. Men det är härligt. Lika härligt för mig att få känna och minnas den ljuva barndomen som det är för min dotter att få ta till sig hederliga och väl genomtänkta sagor som är för barn – på riktigt.