I dagarna har musikern, författaren Åsa Jinder, 45, gett ut sin senaste bok ”Vill du ha barn med mig?”. Huvudkaraktären Nora - en 33-årig kvinna mitt i karriären - möter sitt livs kärlek och ganska snart bestämmer de sig för att de vill försöka få barn tillsammans. Det visar sig dock inte vara så enkelt.

Åsa Jinder ville inte främst skriva om hur svårt det kan vara att få barn - även om inspirationen till handlingen är hämtad ur hennes eget liv.
– Framförallt ville jag skriva om att våga släppa kontrollen. Särskilt kvinnor har ett stort kontrollbehov. Men att skaffa barn är något man inte kan ha kontroll över och i boken tvingas Nora att släppa på sitt behov. Man missar så mycket av vad livet har att erbjuda om man måste ha kontroll jämt, säger hon till AlltomBarn.se.

När Åsa träffade sin nuvarande man Jonas var hon 34 år och hade två barn i mellanstadieåldern. Efter ett år gifte de sig och snabbt kände de att det var klart att de skulle ha barn tillsammans.
– Då tänkte vi att händer det så händer det, säger Åsa.
Men inget hände.

De började koncentrera sig på när Åsa hade ägglossning eftersom de så gärna ville ha barn. Men när inte det gav resultat tog de nästa steg och sökte hjälp. Båda två undersöktes, men man kunde inte hitta några fel.
– Allt verkade toppenbra och läkarna var positiva.
Allt som behövdes var lite hjälp på traven. Men försöken att skaffa barn kom att bli en resa som pågick under flera år.
– Lite hjälp blev mer hjälp och mer hjälp blev all hjälp, säger Åsa.

Hormonbehandlingar, inseminationer och tillslut provrörsbefruktningar avlöste tv-intervjuer och musikframträdanden.
– Det fanns mycket att fira under den här perioden - jag låg etta på svensktoppen och sålde platina. Jag var på toppen av min framgång som musiker. Och dessa glädjeämnen i vardagen räddade mig nog från att inte trasas sönder av de ständiga nederlagen, säger Åsa.
– Men det var svårt att stå med ett glas champagne i handen ena dagen och få ett missfall den andra.

Hela tiden höll Åsa och Jonas sorgen privat.
– Vi har pratat väldigt mycket med varandra hela tiden, vilket har hjälpt otroligt mycket. Eller, vi har en bra kommunikation, som ofta är ordlös. Jag är inte en sån som ältar allt. Och det är inte han heller.
Nu har Åsas barn läst boken.
– Sonen kom till mig och förklarade att han aldrig hade förstått att det varit en så svår sorg för oss. Vi pratade ju aldrig med barnen om våra känslor när det gällde det här. Vi ville skydda dem från sorgen. Och av hans reaktion att döma lyckades vi uppenbarligen med det.

Tillslut, menar Åsa, måste man ändå komma till en gräns där man accepterar att det inte kommer att gå vägen. Att det inte går att få fler barn.
– Innan vi påbörjade IVF-försöken bestämde vi oss för att bara genomgå ett visst antal. Vi satte gränsen vid tre försök. Sedan var det stopp.
Det är nog viktigt att bestämma sig för ett antal, förklarar Åsa.
– Jag hade min vagga - min familj, mina vänner och mitt jobb. Och för varje gång jag reste mig ur den vaggan för att föra kampen fick jag mindre och mindre ork. Jag började tänka allt mer på att det är min familj som är livet och att jag inte vill missa det.

Kampen var över, men inte sorgen. Den låg kvar länge, förklarar hon.
– Varje gång jag fick hålla en bebis blev jag helt förstörd och tänkte - det är ju så här jag vill ha det. Varför får jag inte det?

Men Åsa lyckades vända sorgen till något bra. Och 2006 började hon skriva på boken.
– Jag har skrivit om andra svåra och tunga ämnen, som om min mammas alkoholism och om skilsmässor. Det här är inget jag räds att skriva om, tvärt om – livet är viktigt och jag vill vara på riktigt, säger Åsa och tillägger:
– Varför skulle jag stoppa undan detta bakom en fasad? De här traumatiska händelserna har gjort mig till en bättre människa.