Jag minns min barndoms vintrar som en lång, snöglittrande saga. Vi åkte pulka, snowrider, anordnade minivarianter av Vasaloppet och byggde de mest avancerade snögubbarna. Vad är det som har hänt kan man undra och var har den svenska vintern tagit vägen?

Idag föll snöflingorna så vackert ner från skyn, rakt ner i alla blöta plusgradiga plaskpölar. Den torra kylan är som bortblåst och är ersatt av ett fuktigt och småregnigt klimat. I de förr så människofyllda svenska skidbackarna vittnar det gröna gräset om värmen och i sportaffärerna minskar utbudet för var år som passerar.

Det är både med sorg, nyfikenhet och förskräckelse som jag ser hur årstiderna planas ut alltmer. Sorg eftersom jag, liksom alla andra inser att det är en förlust för vårt annars så mysiga och unika väderomslag. Nyfikenhet för att jag så fantastiskt gärna skulle vilja veta varför det ser ut som det gör utanför min dörr. Är det verkligen bara miljöförstöring eller är även den naturliga förändringens verk?

Förskräckelsen kommer som en efterreaktion på mina första två känslor. Jag känner sorg för all vinteraktivitet som minskar, de jobbmöjligheter som försvinner och för att dagens barn inte får uppleva de snögrottor och gubbar som roade oss på våra vinterlov. Nyfikenheten gör mig förskräckt då jag inser att vi själva faktiskt förstör vår boplats, att vi kanske inte hinner rädda jorden i tid… eller kanske ännu värre… Tänk om det INTE är vår påverkan som spelar in och våra insatser då är utan verkan?

Oavsett anledning, så är snövallar ett minne blott, skidåkningen sker i de utländska backarna och luften är full av avgaser. Kan vi inte hjälpas åt att rensa, städa och återvinna allt som går? Då har vi alla fall gjort det vi kan för att våra barn ska få en dräglig miljö att vistas i. För vad spelar det för roll om vi har god hälsa, om vi ändå inte har luft att andas? 

Zarah Öberg

Tidigare krönikor av Zarah Öberg: 
Hon lämnade barnet att köpa hamburgare och gick ut och rökte
"Det handlar inte om att vara perfekt"