Innan jag fick barn så var jag en tjej som gillade barn från typ 3 år som det gick att snacka med. Hade inga dockor när jag var liten, aldrig drömt om ett skimrande bröllop eller bestämt vad mina barn skulle heta redan i tonåren. Jag hade ingen aning om hur man skulle hålla i en bebis eller byta blöjor. Min kille har småsyskon så han fick ta första vändan på BB. Barn ville jag ju ha någon gång men när någon gång skulle infinna sig hade jag ingen aning om. Det som kändes viktigt för mig var att ha en kille som jag verkligen ville ha barn med. Någon som skulle vara en bra pappa no matter what. Ja ni fattar. 

Men så helt plötsligt var stunden inne. Någon gång var här och nu. Läskigt men sant. Nu hade jag stigit på en buss som det inte gick att kliva av. Och ännu läbbigare blev det eftersom barnlängtan inte direkt ökade i takt med magen. När folk tittade på min stora boll på magen och fick ett slags frireligiöst rosa sken i ögonen samtidigt som de skulle ge goda råd och berätta hur underbart det var med små skrikande, bajsande aldrigsovandes små ufon hade jag lust att mörda. Jag ville bara att de skulle hålla käften och lämna mig ifred. 

Förstod de inte att jag, Isabelle Halling, hade ett liv? Och var helt jävla ointresserad av att typ barn och föräldrar upptar den större delen av jordens befolkning? 

Ja så nu måste jag naturligtvis dra fram en hel drös med gamla klyschor och erkänna hur fantastiskt det är med barn, hur de på något sätt är livet och att jag naturligtvis har blivit en sådan där som älskar att snacka om ungar i alla former på alla sätt och vis. Typ hela tiden. Jag älskar att berätta för kända och okända att jag nyss har fått en dotter, fast nyss var ett och ett halvt år sedan. Jag har säkert 20 bilder på henne i almanackan och mer än 13 gig i datorn. 

På jobbet måste jag extra tydligt och högt råka nämna att jag måste gå till dagis (för lilla unika JAG har faktiskt ett barn). Stoltheten gör att jag snart kommer att explodera! När jag tittar på bebisar och vaggande gravida lyser det inte bara religiöst ur ögonen på mig utan det hoppar ur små rosa (dock ej könsrelaterade) lamm ur både ögon och mun som liksom kväver de små stackarna som jag fått klorna i. 

Men. Det kommer faktiskt ett men. När det handlar om riktiga samtal så försöker jag verkligen hitta de likasinnade. De totalt barnointresserade polarna försöker jag hålla utanför. För det finns en skillnad. De som älskar att prata barn bara för att det är det enda som de numera kan och de som älskar att prata barn för att det tillför en ny dimension i deras liv.

 

Fler krönikor av Isabelle Halling:

"Tanken på att bjuda in folk med barn var jobbig"

"Jag bad till dagisguden att personalen inte är från hell"

"Bebis är ju trendigare än senaste designerväskan"