– Oj, var det så det såg ut, tänkte jag när jag fick se avsnittet som vi är med i, säger Susanne till Alltombarn. Jag såg det ju inte riktigt som Micke såg det när jag låg där på rygg.

I sista avsnittet av Barnmorskorna sätter barnmorskan Lena igång Susanne, så att hon ska slippa gå och vänta in värkarna. Förra förlossningen hade nämligen gjort Susanne rädd att föda igen.

När Susanne och Mickes första barn, Nellie, kom hade Susanne precis hunnit ta studenten och Micke gick sista året i gymnasiet.

Själva förlossningen blev en traumatisk upplevelse för Susanne. Hon hade inte känt sig beredd på smärtan som kom och efteråt ville absolut inte göra om samma sak igen.
– Enligt barnmorskorna gick det bra, men för mig var det hemskt. Jag tyckte att värkarna tog så lång tid, säger hon.

När hon inte långt därefter blev gravid igen hade hon dock glömt smärtan och skräcken och gick därför in i graviditet nummer två med gott mod. Men halvvägs in i graviditeten började hon känna orolig.
– Jag började känna den där rädslan, jag ville inte genomgå ännu en förlossning.

Blivande mammor som har en uttalad förlossningsrädsla får möjlighet att gå på ett förberedande samtal med en förlossningsbarnmorska, doktor eller psykolog. I Susannes och Mickes fall var det barnmorskan Lena som höll i samtalet.
– Vi pratade om hur jag kände inför förlossningen och hur jag såg på det som skulle hända. Och Lena berättade om olika möjligheter att gå tillväga för att underlätta förlossningen.

De kom överens om att de skulle sätta igång förlossningsprocessen genom att sticka hål på fostersäcken och låta vattnet gå, så att Susanne skulle slippa gå och vänta in värkarna.
– Lena var vår barnmorska under förlossningen och det var jätteskönt. Henne hade vi ju träffat och vi kände förtroende för henne, säger Susanne.

Tredje januari i år föddes deras lille son Devin och 1,5-åriga Nellie blev storasyster. Den här gången kände både hon och Micke sig tryggare.
– Det kändes som en drömförlossning, värkarna var inte lika jobbiga och jag fattade det här med lustgasen. Och Micke var ett jättebra stöd, säger Susanne och tillägger:
– Det var helt klart det förberedande samtalet med Lena som lugnade mig mest. Hon var så himla go, säger Susanne.