–Tvätta händerna först, hojtar pappa.
Och Calle, 5 år, som denna fredagseftermiddag fått gå hem tidigare från dagis för att göra påskgodis med pappa Martin, kliver raskt upp på pallen vid diskbänken och spolar vatten i hon.

Sedan plockar de fram socker, sirap, ägg, kokos, jordnötssmör och mandel. Och plastpåsar med mörk choklad.
–Bra kvalitet på chokladen måste det vara, poängterar Martin. Inget blir bättre än den sämsta råvaran. 65–75 procent kakao är godast.
Martin Isaksson har arbetat som konditor i arton år. Tillsammans med hustrun Ellinor driver han Chokladfabriken i Stockholm.

Denna fredageftermiddag ska Martin och Calle visa Söndags läsare hur man gör superenkelt påskgodis hemma i köket, godis som ser absolut proffsigt ut.

Chokladdragerade mandlar först. Mandlarna har kokat i sockerlag. Nu ska de doppas i smält choklad. Martin och Calle gör med teskedar fina små mandelhögar, som sen åker in i kylen en stund innan de vänds i kakao.

Fast förvara choklad ska man aldrig göra i kylen, säger Martin.
–Kylan är egentligen inte farlig för chokladen. Det är kondensen som bildas som gör att ytan blir grå. Chokladen blir grynig och smälter inte munnen.

Varmt kan man inte heller förvara choklad. Bäst är ett gammaldags, ventilerat skafferi som håller mellan 16 och 17 grader. Men hur många har ett sånt?
–Ett tips är att vända chokladgodis i kakao. Ett annat tips är att äta upp det snabbt.

Dags för farmors snickers. Martin blandar ihop ingredienserna och Calle rör. Det är väldigt tungt att vända runt jordnötssmör, sirap och flingor i bunken.
–Mamma var duktig på desserter. Vi hade jämt efterrätter.

På med smält choklad och in i kylen. Manjari heter Martin Isakssons favoritchoklad. Det är en mörk choklad från Valrhona.
–Den är så fruktig och nyansrik, inte jättebitter och inte jättesöt. Det var den som gjorde att jag föll för choklad för femton år sedan.

Fast det var en rolig praoplats i nian, på kondiset i Rydsgård, som fick Martin att lägga ingenjörsplanerna på hyllan och söka livsmedelsteknisk utbildning på gymnasiet. Han vidareutbildade sig till konditor, gick en specialkurs inriktad på choklad på en skola i Luzern i Schweiz, for till Paris och inspirerades av alla chokladställen som fanns där.
1997 hittade han och hustru Ellinor en tom fabrikslokal i Hammarbyhamnen, och sen har det rullat på.

Lite nervös blir Martin när Calle ska skära den sega kakan i småbitar. Calle har tagit största kniven.
–Akta, du har tummen under kniven.

Med lite hjälp går det bra. Calle vill bara ha fina bitar, de som blir trasiga får pappa ta. Sen vänder Calle marshmallowbitar i florsocker.

Nu kommer Ellinor och lillasyster Alice hem. Och äntligen är det dags för marsipanen, som Calle väntat hela eftermiddagen på att få knåda. Fram kommer marsipanlimporna, gula, honungsfärgade och rosa. Marsipan är, konstaterar Martin medan han skär ut långa remsor, en godisingrediens som sjunkit i populäritet. Kanske för att allergierna ökat. Men man kan göra mycket roligt med den.
–Nästan som modellera fast man kan äta den, säger Calle, som, med stor koncentration, gör en rosa marsipanraket och en gul marsipansnögubbe med armar.

Lillasyster Alice lägger resolut en marsipanorm över näsan och trycker fast resten av sin marsipanklick i pannan. Godisbordet är klart!